Jag var och kikade i leksakshyllorna idag. Lite sugen är jag ju på The Unexpected Gathering-Legot, med Bilbo, Baggershus, BOFUR och några blandade dvärgar. Men 995 kr är lite väl blodigt även för mig, särskilt nu innan jul. En komisk detalj är dock vilka set som finns med i utbudet. Nämnda hobbithåla, mötet mellan Gollum och Bilbo, en stor scen med storvättens ”tronsal” och scenen med det brinnande trädet är förstås lämpliga. Men det är helt uppenbart att det relativt sena beslutet att dela upp filmen i tre istället för två skapade kaos med merchandiseplanerna. Ursprungligen hade vi fått ha med hela Mörkmården-delen i första filmen (ursäkta, Mörkveden heter skogen tydligen numera), inklusive introduktionen av Legolas och den nya karaktären Tauriel. Därför finns det också ett Legoset där de båda alverna slåss mot spindlar och räddar dvärgar. Lösningen för att kunna släppa setet nu som det var tänkt var en dekal på omslaget där det står ”special trilogy preview”… lite roligt.
Kategoriarkiv: Film
Recension: The Hobbit – An Unexpected Journey
Så var den över, en upplevelse jag har väntat på i tio år. Eller inte helt över, faktiskt. Jag kunde inte se High Frame Rate-versionen och låt mig konstatera på en gång: jag är övertygad om att den gör filmen bättre. I vissa scener var det ett sånt överdåd av visuell information att man helt enkelt inte hinner uppfatta allt, och jag tror att en mjukare bilduppdatering skulle hjälpa där. Så jag får hålla mig tills jag kan se den ”riktiga” versionen på bio också.
Nu vill jag inte spoila filmen, trots att det är en så gammal bok. För det är faktiskt mycket nytt som hinns med på vägen, särskilt vad beträffar sidohandlingen med Vita Rådet och Dol Guldur. Att se Saruman igen som en sträng men i grunden god ledare var en skön upplevelse, och alla återvändande personligheter känns som gamla bekanta.
Thorin om skägg
Richard Armitage, Thorin Oakenshield i Bilbo-filmen, har pratat med fansajten TheOneRing om sin karaktär, lite om handlingen och en del om skägg. Han bekräftar återigen att vi kommer att få se dvärgkvinnor med skägg, vilket blir första gången någon tar ställning i den frågan vad gäller Midgård. Discworld kör ju redan på det som en sorts skämt, men det ska väldigt intressant att se hur det tas emot.
GD: So what’s next – apart from growing that beard back for pick ups?
RA: God I can’t wait! I miss that beard! It was really weird. I hated it when I had it, and then when I shaved it off, I was like, ‘Where’s my chin?!’
Nio dagar kvar!
Nu är biljetterna till The Hobbit inköpta och i säkert förvar till nästa onsdag. Det blir en föreställning i vanlig 3D eftersom Östersund och 99% av Sverige inte har kommit på det där med High Frame Rate än. Förhoppningsvis löser det sig. Men jag blir frustrerad av all okunskap och alla felaktigheter. Aftonbladet gjorde ännu ett journalistiskt bottennapp när de rapporterar att det är bäst att ta med spypåsen, för att en person i Nya Zeeland blev åksjuk av filmen. Att det förekommer bland vilka 3D-filmer som helst är förstås ingen anledning att inte locka några extraklick till Sveriges i särklass sjaskigaste ”nyhetstidning”. Jag har också hört alla möjliga diskussioner om att 24 fps är fullt tillräckligt, att det ser sämre ut i högre frame rate och att ”ögat ändå bara kan uppfatta 10-12 bilder per sekund”, vilket låter fullständigt befängt. I så fall var min datoruppgradering som tog Mists of Pandaria från cirka 30 fps till runt 70 helt bortkastad. I så fall är det onekligen ingen skillnad på att spela ensam eller split screen i Dynasty Warriors. I så fall kan bilspel och fightingspel sluta försöka pressa maximal uppdatering och istället nöja sig med 10.
Sherlock, no shit
Nu är det mindre än tre veckor kvar till The Hobbit och för att förbereda mig har jag kikat på tv-serien Sherlock. Martin Freeman spelar ju en av huvudrollerna som en modern Dr Watson och det gör han mycket bra, men det är Benedict Cumberbatch som imponerar. Mannen med det udda namnet gör en grym Sherlock Holmes i modernt format, med websida och nikotinplåster istället för pipa och tweedhatt. Han har också en grym röst, en riktigt arrogant jäkel.
Därför kommer han att passa utmärkt som Smaug. Det finns få litterära gestalter som är mer arroganta än Smaug, och hans dialoger med Bilbo är några av de mest klassiska scenerna i boken. Vi har fortfarande inte fått se minsta glimt av honom och det är väl en av de sista stora frågorna: kan Weta skapa en talande drake som känns intelligent och trovärdig? Jag menar, det får inte bli Dragonheart eller Eragon. Absolut inte Eragon, herregud. Men nu känner jag mig i alla fall trygg med rösten, för Benedict Cumberbatch är en höjdare. Det är nog värt att se klart serien också.
En sjuklings bästa vän
Usch, seg dag idag. Ont i halsen och det känns som att huvudet är fullproppat med tjugosju kilo sockervadd. Antar att det var dags att åka på den där höstförkylningen som drabbar alla andra i omgångar. Då är det trevligt att ha tillgång till Netflix. Det var nog himla smart av dem att bjuda på tjänsten till årsskiftet, för jag börjar redan känna mig beroende av att ha tillgång till en massa film när som helst. Rent tekniskt fungerar det också utmärkt, och kvaliteten är ofta strålande.
Matrix 2 vore något
Jag såg nyss klart Matrix Reloaded och Matrix Revolutions. Konstigt nog var de inte riktigt lika usla som jag minns. Det brukar ju vara så. Hatet mot de här filmerna är ju något alldeles extra, så man hör aldrig något annat än hur de förstör originalfilmen.
Det stora problemet, förutom lite ostig dialog här och där, är att det här egentligen är en film. Matrix Reloaded innehåller alla spejsade kung fu-scener och den dramatiska motorvägsmassakern, medan Matrix Revolution… egentligen inte innehåller något mer än en himla segdragen slutstrid. Jag menar, hur mycket av filmen är inte blått och datoranimerat? Och hur Matrix är det med jätterobotrustningar som mejar ner rymdbläckfiskar i bokstavligen 30 minuter i sträck?
Mutant Chronicles, vilken kalkon
En gång i tiden spelade jag rollspelet Mutant Rymd och dess mer internationellt framgångsrika uppföljare Mutant Chronicles. Som uppföljare till det första Mutant-rollspelet var det en ganska påkostad och välutvecklad historia om hur Jorden mer eller mindre hade förstörts och mänskligheten sedan flyttade ut i solsystemet, bara för att stöta på Ondskan på den tionde planeten, Nero. Mutant Chronicles fanns, tror jag, även som rollspel men i huvudsak var det ett riktigt coolt brädspel fullproppat med karaktärer och målningsvänliga plastfigurer. Det blev så pass populärt att det också kom en serietidning och ett actionspel till Super Nintendo. Inte illa för ett koncept som började i Svedala.
Disney hjärta Lucasfilm
Oj. Att Disney köper Lucasfilm med allt vad det innebär av Star Wars-rättigheter, Industrial Lights & Magic-expertis, Skywalker Sound och troligen alla merchandise-rätter var oväntat. Visserligen var det oväntat när de gjorde samma sak med Marvel, men onekligen är Disney på krigsstigen och vill bli en mediagigant, inte bara för de filmbolag de redan äger.
Ryggmärgsreflexerna var förstås väntade. ”Nu blir Star Wars ännu mer kommersiellt och exploaterat!” ”George Lucas har svikit oss!” Och så vidare. Jag känner mig däremot rätt positiv till det hela. Dels för att jag inte bryr mig så värst mycket om Star Wars oavsett, men dels eftersom George Lucas redan har svikit fansen om och om och om och om igen, i cirka tjugoåtta års tid. Förutom att hitta på ett kickass-universum så är karln tämligen inkompetent när det gäller att göra film, och ju mer han var inblandad desto sämre blev det generellt. Att han nu blir en ”kreativ konsult” på de kommande film sju, åtta och nio, kan bara vara positivt för kvalitén.
Så var Netflix här
Egentligen hade jag tänkt vara allmänt teknikfientlig och inte bry mig om Netflix, men med ett gratistest är det svårt att tacka nej. Jag ser inte så värst mycket på film och förutom enstaka nyheter som jag vill ha på bluray väntar jag gärna tills de dyker upp i reabackarna. Där köper jag många gamla filmer som jag egentligen bara är sugen på att se en gång, och som sedan tar upp plats i hyllan. För 79 kr i månaden kanske Netflix kan täcka det behovet.
Jag är då imponerad av utbudet till en början. Redan från start finns en himla massa filmer som jag har tänkt mig se någon gång men att det inte har blivit av, som Space Cowboys, En Riddares Historia, Dead or Alive, Cloverfield, Curse of the Golden Flower, Borta Med Vinden, Beetlejuice, The Machinist, Cool World och Mutant Chronicles. Och det finns också filmer som jag inte äger men gärna ser om, som Jagad, Outbreak, Minority Report, Matrix Reloaded, Dune, Rocketeer, Måndag Hela Veckan, Roger Rabbit, Seven och Dark City. För att inte tala om en massa serier. Ja, med den lilla listan har jag det jag gör. Nu skulle det bara behövas lite mer tid också…
