Det börjar anspråkslöst. Beväpnad med ett kopparsvärd, en hacka för att gräva och en yxa för att hugga landar jag mitt i en okänd värld, utan några egentliga mål i livet. Terraria är förstås ordentligt inspirerat av Minecraft, men släpptes först till PC ungefär samtidigt som det svenska undret. Istället för tredimensionella block är det en helt platt värld med skön pixelgrafik, som doftar 16 bitar lång väg.
Det mest spännande med Terraria är upptäckarglädjen. Det är som när jag spelade Civilization eller Master of Magic de första gångerna. Det är kul att bara springa runt och se vad som råkar ha dykt upp i världen. Eftersom varje ”bana” genereras från scratch vet man aldrig vad man kommer att hitta. Tidigt i spelet var det ohyggligt spännande att bege sig ner i mörkret, utrustad med bara en hacka, ett knippe facklor och träplattformar för att bygga trappor upp från djupet. Att hitta ett underjordiskt rum och medföljande skatter var jackpot, men bara att hitta en trolskt glimmande svampgrotta eller börja ta sig ner mot de lavafyllda avgrunderna var stämningsfullt så det räcker.
