Kategoriarkiv: Recensioner

Recension: Girl Fight

Det finns två sätt att göra fightingspel. Antingen lägger man ner tusentals timmar på att polera, finjustera och planera ett spelupplägg som håller för tiotusentals speltimmar. Då får man Street Fighter, Virtua Fighter, King of Fighters eller i värsta fall Dead or Alive. Eller också så satsar man helt och hållet på minsta gemensamma nämnaren: sex och/eller våld. Då får man Girl Fight.

Alltså, redan titeln säger en hel del om vad det handlar om. Åtta mer eller mindre avklädda tjejer slåss i en virtuell värld för att fly från en skum organisation. Det finns en handling men den är pinsamt primitiv och sträcker sig till att datorrösten (som visar sig vara slutbossen Chrome) säger ungefär samma tjafs till varje deltagare. När man så slår sig fram till Chrome och spöar upp henne så får man en pinupbild av sin utvalda karaktär och förmånen att spela med nästa. Ja, du låser upp figurerna en efter en och jag har klarat det med alla, en bedrift som tog ett par timmar och troligen förkortade mitt liv med en vecka. ... Läs hela texten

Recension: Flashback

Det är inne nu med att gamla spelutvecklare gör comeback med sina gamla titlar, eller åtminstone nytolkningar av dem. För några år sedan återvände Eric Chahi till spelvärlden med den kreativa gudasimulatorn From Dust. Chahi låg ursprungligen bakom det briljanta actionäventyret Another World, som han utvecklade åt Delphine Software. Minst lika briljant var Flashback, men Paul Cuisset har inte lyckats bevisa att det var mer än ett one-hit-wonder. Skräckspelet Amy som släpptes häromåret var enligt alla bedömare ett totalt genomuselt sådant. Men när han får sätta sig ner och återskapa sin höjdartitel kanske det blir bra? ... Läs hela texten

Recension: Dynasty Warriors 8

Ännu ett år, ännu ett Dynasty Warriors. Koei är tillbaka i gamla fotsteg. Efter att ha glatt mig åt både Dynasty Warriors 7 och Dynasty Warriors 7: Empires var det frågan om del åtta skulle kunna tillföra något nytt. Och det gör det onekligen.

Som vanligt tillkommer ett gäng generaler på varje sida. Jag är glad att äntligen se Li Dian och Yue Jin på Wei-sidan. Li Dian var en allmänt kompetent general som deltog i flera av de stora kampanjerna och Yue Jin räknas som en av ”de fem elitgeneralerna” tillsammans med gamlingar som Zhang He och Zhang Liao. Att vi inte har fått honom förut är nästan pinsamt. I expansionen som är på väg får vi också slutligen Yu Jin, men det blir en kommande fråga. ... Läs hela texten

Recension: Brothers: A Tale of Two Sons

Litegrann hade jag det på känn när Josef Fares, som är en stor spelfantast, tog en paus från filmskapandet för att tillsammans med Starbreeze göra ett spel. Man lämnar inte sin etablerade ram om man inte ville skapa något alldeles speciellt. Men regissören av ett gäng komedier (visserligen underhållande) och en rätt renodlad förstapersonsaction-röjarspelstudio kan väl inte sätta sig och skapa ett magiskt äventyr?

Jo tänk för att de kan det!

Jag hade inte läst på särskilt mycket. Jag hade bara sett lummiga skogar, grå klippor och lite björkar här och där. Det kändes mysigt men inte särskilt minnesvärt. Tankarna drogs lite till Krater, som också körde en svensk idyll korsat med speltroper, som var kompetent men i längden rätt trist. Jag var helt oförberedd men hade hela kvällen på mig. Det är det absolut bästa sättet att uppleva Brothers. ... Läs hela texten

Recension: Tales of Xillia

Eftersom jag inte spelat Tales-serien sedan Tales of Destiny för sisådär hundra år sedan överlät jag recenserandet till Tim Torfjäll, rollspelsexpert.

Jag har länge gått och trånat efter ett nytt open world-rollspel där man slipper trånga passager med bristande utrymme för att undvika fienderna som man möter på vägen. Om man kan kalla detta open world vet jag inte, men nog finns det utrymme att undvika fiender som respawnar hela tiden vilket är uppskattat!

När jag såg de första bilderna på Xillia så blev jag genast exalterad och full av förväntan. Det såg magiskt ut, med mysiga miljöer och en karaktärsdesign som går i samma anda som tidigare spel. Under min resa till Japan våren 2013 så hittade jag av en slump spelet på en reahylla, och kände att jag bara var tvungen att köpa det! Men när jag väl kom hem så var det dock inte det spelet som gick varmt hemma, utan det skulle dröja åtminstone två månader innan jag ens öppnade spelet. Det första som slog mig, förutom att det var otroligt vackert, var att soundtracket kändes mer påkostat än i tidigare spel. Det var ljuvligt, stämningsfullt och framför allt inte loopat i korta sekvenser som till exempel musiken i Tales of Symphonia: Dawn of the New World. Dock så var det inte nog för att jag skulle orka återuppta det dagen efter. Men när jag däremot blev erbjuden att recensera den europeiska versionen så hade jag ganska svårt att tacka nej. ... Läs hela texten

Recension: Project x Zone

Spelets bästa ögonblick är möjligen alldeles i början. Ryu, Akira och Jin möts på en gata i Tokyo och utbyter lite klyschor, innan främmande styrkor invaderar och låter de tre fightingikonerna kämpa tillsammans. Är detta möjligt?

Project x Zone (läs: Project Cross Zone) är i praktiken en uppföljare till Namco x Capcom, som i sin tur är en variant på den klassiska serien Super Robot Wars. SRW är närmast en institution i Japan och har sedan 1991 låtit animefans spela med sina favoritmecha från alla tänkbara serier. Upplägget är också rätt oförändrat. Det handlar om taktiska strider på stora slagfält där man flyttar runt sina figurer och sedan attackerar fiender med pseudo-interaktiva attacksekvenser. ... Läs hela texten

Recension: Duck Tales: Remastered

Det är svårt att fatta ett objektivt omdöme om Duck Tales, när man har spelat The Moon-banan. Det genialt enkla men fortfarande oöverträffat underhållande i att studsa runt på Joakims pogokäpp, tillsammans med en fantastisk remix av en av 8-bitarens allra mest klassiska låtar gör att jag bara sitter och ler som en galning. Och sen fyra gånger till, på inte riktigt lika ikoniska men ändå extremt väldesignade plattformsbanor jorden runt. De få ändringarna på banorna har gjorts med varsam hand och det är fortfarande ett strålande spel. ... Läs hela texten

Recension: Superfrog HD

En HD-nyutgåva av ett spel har egentligen en enda uppgift: att få ett klassiskt spel att framstå så bra som möjligt. Med ett bra spel är det inte så svårt, det är bara att putsa upp grafiken, remixa lite musik och släppa igen. Om spelet i fråga däremot är föråldrad dynga så blir det svårare. Då måste man faktiskt veta hur man gör ett bra spel, och gömma det gamla dåliga inuti.

Superfrog HD gör det sämsta en nyutgåva kan göra: det visar med all önskvärd tydlighet hur dåligt Superfrog egentligen var. För det är en väldigt exakt nytolkning. Supergrodan själv har exakt samma precisa men fladdriga styrning, med en acceleration från noll till hundra som ingen groda någonsin har kunnat uppnå utan att samtidigt smetas fast på ett bildäck. Skjutvapnet (en grön blobb, fråga inte) är fortfarande segt och oprecist att sikta med. Fienderna surrar fortfarande runt i enkla mönster och är inte animerade om de kan undvika det, om de inte helt enkelt smälter in i de grälla bakgrunderna bland allt animerat godis. Bossarna (om man kan kalla den återkommande striden för det) är larvigt simpla. Fällorna skjuter fortfarande slumpmässigt utan förvarning, vilket innebär att man kan studsa rätt upp i en utan att kunna se den. Och bandesignen är fortfarande gjord enligt principen mer av allt, utan särskilt mycket eftertanke och istället oändliga skattrum fyllda med frukt och mynt man måste studsa runt för att plocka. Att göra en speedrun på det här spelet torde vara tämligen omöjligt. ... Läs hela texten

Recension: Dungeons & Dragons: Chronicles of Mystara

Dungeons & Dragons: Shadow Over Mystara är ett av Capcoms mest efterfrågade spel. Dungeons & Dragons: Tower of Doom… är inte det. Sin vana trogen började Capcom med en förvisso spelbar men innehållsfattig version, innan de satte ihop det riktiga spelet. Att kalla det en samling är därför lite larvigt. Shadow Over Mystara är det enda som de flesta behöver och kommer att spela.

Jag har egentligen aldrig haft möjlighet att se vad det hela handlade om, förutom en ytterst kort provomgång. Förutom arkadversionen, som är enormt eftertraktad och dessutom ligger på de svårhanterliga CPS2-kassetterna (som tenderar att sluta fungera utan regelbunden service), finns det bara en Japan-exklusiv samlarutgåva till Saturn. Liksom Radiant Silvergun häromåret är det här alltså dels en efterlängtad nyutgåva och dels en ren kulturgärning. ... Läs hela texten

Recension: Remember Me

Jag har spelat det förut, bit för bit. Remember Me är inte originellt. Den klaraste parallellen är Beyond Good & Evil – fransk utvecklare, kvinnlig huvudperson med jacka/top/byxor-kombination, konspirationstung handling, arenastrider och en sjuhelsikes läckert designad värld. Men det kryllar av likheter – Assassin’s Creed, A.I., The Matrix, Bioshock, Flashback, Portal, Mirror’s Edge och praktiskt taget varenda modernt spel som envisas med att ha en guide som via radio berättar vad du ska göra. ... Läs hela texten