Kategoriarkiv: Recensioner

Recension: World of Warcraft: Mists of Pandaria

Lämna ett svar

När jag spelar igenom hela World of Warcraft igen med min nya munk känner jag att många var lite orättvisa mot Cataclysm. Det var lätt att se bara de fem nya zonerna som innehåll, och trots att jag såg till att testa utvalda delar av den omgjorda världen var det ändå väldigt mycket jag missade. Det har jag försökt åtgärda nu, och det finns onekligen massvis av förbättringar. Inte bara Ragefire Chasm, Scarlet Monastery och Scholomance som har byggts om från grunden inför Pandaria, men de flesta av de gamla instancerna är betydligt roligare nu än på den gamla goda tiden. Så Cataclysm gjorde en väldigt viktig insats för att göra den största delen av spelet relevant igen, trots att det istället kändes lite fattigt framåt slutet. ... Läs hela texten

Recension: The Hobbit – An Unexpected Journey

Lämna ett svar

Så var den över, en upplevelse jag har väntat på i tio år. Eller inte helt över, faktiskt. Jag kunde inte se High Frame Rate-versionen och låt mig konstatera på en gång: jag är övertygad om att den gör filmen bättre. I vissa scener var det ett sånt överdåd av visuell information att man helt enkelt inte hinner uppfatta allt, och jag tror att en mjukare bilduppdatering skulle hjälpa där. Så jag får hålla mig tills jag kan se den ”riktiga” versionen på bio också.

Nu vill jag inte spoila filmen, trots att det är en så gammal bok. För det är faktiskt mycket nytt som hinns med på vägen, särskilt vad beträffar sidohandlingen med Vita Rådet och Dol Guldur. Att se Saruman igen som en sträng men i grunden god ledare var en skön upplevelse, och alla återvändande personligheter känns som gamla bekanta. ... Läs hela texten

Recension: Epic Mickey 2: The Power of Two

Lämna ett svar

Ambitionerna med Epic Mickey var höga, men i slutändan blev det mest ett Nintendo 64-doftande standardplattformsspel med kameraproblem, vilket var väldigt synd. Jag gillar hela den här ”dekonstruera gamla figurer”-grejen och tanken att gamla bortglömda Disney-figurer levde i en egen värld var väldigt skön på ett skruvat Toy Story-sätt. Men spelet gick inte sådär jättebra, vilket troligen hade att göra med att det enbart släpptes till Wii. Det problemet har vi inte längre: förutom originalformatet får även Playstation 3, Xbox 360 och snart dessutom Wii U vara med. Kan det fungera bättre med lite prestanda? ... Läs hela texten

Recension: DJ Max Technika Tune

Lämna ett svar

Ett av de mer unika spelen på Playstation Portable hette DJ Max Portable och var ett koreanskt musikspel med rätt starka drag av Konamis Beatmania. Där användes upp till åtta knappar på maskinen för att trycka i takt till musiken och det var kul men ohyggligt svårt på allt utom den lättaste nivån. Serien hittade en internationell publik som var hungrig på bärbara musikspel (ytterligare en genre som Konami hade kunnat ha i sin hand om de bara hade brytt sig) och senare DJ Max-spel kom även till USA. ... Läs hela texten

Recension: Tekken Tag Tournament 2

1 svar

Tekken Tag Tournament 2 är ett kärleksbrev, hett och innerligt, från den karismatiske producenten Katsuhiro Harada till alla Tekken-fans. I skarp kontrast till de flesta storspel nu för tiden, även Namcos egna, är Tag 2 komplett utan en massa dyra extragrejer. Eller jo, figurerna är gratis åtminstone, vilket är det viktiga. Men om man inte är något fan av Tekken då? Är det här spelet som öppnar upp serien för en ny publik?

Helt ny är jag inte. Jag spelade ju faktiskt de sex första spelen, inklusive Tekken Tag Tournament, i blandad utsträckning. Även om jag aldrig har fastnat riktigt för spelen har jag ändå lyckats skapa mig någon sorts relation till Paul, Lei Wulong, Yoshimitsu, Baek och andra i gänget. Därför är det med viss förvåning jag kommer tillbaka och märker att inte särskilt mycket har hänt. Visst har det tillkommit nya attacker här och där, men i grunden fungerar de flesta figurerna rätt likadant som förut. Faktum är att en stor majoritet av den välfyllda rollistan på över 50 figurer bara har någon enstaka ny eller modifierad attack att leka med, jämfört med Tekken 6. Det är egentligen bara de återvändande ansiktena från Tekken 2 och Tekken 3 som har förändrats i någon större utsträckning. ... Läs hela texten

Recension: Dark Souls: Prepare to Die Edition

Lämna ett svar

För ungefär elva månader sedan konstaterade jag i min recension av Dark Souls att jag förmodligen aldrig skulle få se allt i spelet. Ack vad jag bedrog mig. Efter en rejäl spark i ändan gjorde jag ett nytt försök, läste på, och klarade mig till slut genom hela spelet, efter ett par helnätter och ett sönderslaget datorchassi (efter den tionde gången Stray Demon gjorde slarvsylta av mig). Det var en av mina absolut största spelbedrifter. Sekunden efter att jag hade utplånat Lord Gwyn svor jag dyrt och heligt: aldrig mer! Men redan nästa dag började jag fundera på nästa karaktär, och några månader senare plockade jag min första platinatrofé i det här spelet. ... Läs hela texten

Recension: Jojo’s Bizarre Adventure HD

3 svar

Min Mariah fingrar på sin urringning som helt plötsligt tycks mycket mer välfylld, varpå en ström av muttrar och skruvar flyger mot min fiende, som har blivit magnetiskt laddad. Men Dio är för snabb och har redan flugit upp ovanför skärmen, och innan jag har hämtat mig landar han med en ångvält på mig. Han skriker sitt karaktäristiska ”WRYYYYYYYYYYYYYYYY” och slår sedan sönder ångvälten, och mig.

Det tar inte många sekunder förrän Bizarre i titeln får sin förklaring i det här spelet. Den ursprungliga mangan var någon sorts superhjälteparodi där de sex hjältarna mötte fiender med allt mer underliga krafter. Det gav Capcom en ursäkt att verkligen släppa loss, och sätta ihop ett fightingspel med figurer som får Darkstalkers att kännas konservativt. För de som har läst mangan (vilket i och för sig är försvinnande få utanför Japan) är det en fröjd att se hur alla märkliga attacker har anpassats till ett fightingformat. Resultatet är ett spel som är obalanserat, smått kaotiskt… men också vansinnigt kul. ... Läs hela texten

Recension: Dust: An Elysian Tail

Lämna ett svar

Innerst inne fruktade jag att det aldrig skulle släppas. Jag menar, ett hyperanimerat plattformsactionrollspel med drag av både Castlevania, Strider och Muramasa, utvecklat av en enda kille. Någonstans kändes det som att ambitionen skulle överstiga talangen och att Dust skulle förbli vaporware efter alla dessa år.

Men icke. Dean Dodrill har fullföljt sitt uppdrag och har skapat ett smärre mästerverk praktiskt taget ensam, med bara hjälp från ett par musiker och förstås ett gäng röstskådespelare. Och det är mycket riktigt ett fullfjädrat actionrollspel komplett med massvis av olika miljöer, ett helt stall med fiender av olika slag och både ett smidigt level-system, en uppsättning utrustning och föremål att använda samt ett oerhört genomtänkt crafting-system som minimerar onödigt spring. ... Läs hela texten

Recension: Dragon’s Dogma

2 svar

Året är 1995. Tillsammans med min krigare Shaana utforskar jag Midgård och ger mig in i alla tänkbara äventyr skapade av min spelledare Andreas. På vägen anlitar jag medhjälpare som oftast inte blir särskilt långvariga och hittar otroliga skatter. Till slut besegrar jag en drake och kan dra mig tillbaka.

Året är 2012. Tillsammans med min krigare Shaana utforskar jag Gransys och ger mig in i alla tänkbara äventyr skapade av Capcom. På vägen anlitar jag medhjälpare som blir trogna följeslagare ända till slutet och hittar otroliga skatter. Till slut besegrar jag en drake… och kan ge mig in i spelets allra sista del och sedan NG+. ... Läs hela texten

Recension: Theatrhythm: Final Fantasy

Lämna ett svar

Om det är någon spelserie som förtjänar ett eget musikspel så är det nog Final Fantasy. Vi snackar trots allt om en serie med en sammanlagd låtskatt som krossar The Beatles i kvantitet, om än möjligen inte i kvalitet. Efter fjorton huvudtitlar och oräkneliga sidospel och nyversioner, för att inte tala om tonvis med arrangerade soundtrack och konsertversioner, finns det förmodligen hundratals timmar med musik att välja bland. Nobuo Uematsu och hans efterträdare har skapat klassiker som (och nu drar jag bara ur minnet) Aeris, Main Theme of Final Fantasy VII, Tina, You’re Not Alone, Ahead on our Way, Home Sweet Home, Clash on the Big Bridge, J-E-N-O-V-A, Freya, Force Your Way, Man With the Machine-Gun, Suteki Da ne, Melodies of Life, Towards That Gate, Aria di Mezzo Carattere, Matoyah’s Cave, Love Will Grow, The Royal City of Rabanastre, Final Fantasy XI Opening Theme, Cosmo Canyon, Anxious Heart, Only a Plank Between One and Perdition, Prologue och To Zanarkand, för att inte tala om flertalet övermänskligt vackra tolkningar av Prelude och självaste Final Fantasy-ledmotivet. ... Läs hela texten