Kategoriarkiv: Recensioner

Recension: Gravity Rush

Tanken med Ni No Kuni var att det skulle vara en Studio Ghibli-film i spelformat. Men det drog ut på tiden och nu hann faktiskt Gravity Rush före. För det här är verkligen ett spel som har Ghibli-känsla in i minsta detalj.

En ung kvinna utan namn dyker plötsligt upp i en märklig värld. Tack vare en skum katt som följer henne har hon övernaturliga krafter som låter henne styra gravitation och därmed flyga, men hon minns inte vem hon är eller varifrån hon kommer. Här skulle det snabbt kunna degenerera in i ångest och ondskefulla vändningar och ”jag är din far/skapade dig i ett lab” och såna tröttsamma klichéer. Men inte då. Kat, som hon snart kallas, är en alltigenom gladlynt tös och låter inte småsaker som minnesförlust sänka hennes humör. Precis som Ghiblis bedårande häxa Kiki sätter hon direkt igång med att hjälpa sin omgivning. Det är en stark kontrast mot flertalet spelhjältar numera och hennes smått naiva entusiasm inför allt som händer är en drivkraft att fortsätta med spelet. ... Läs hela texten

Recension: Virtua Fighter 5: Final Showdown

Det borde vara svårt för ett spel att imponera när det släpps igen fem år senare, med måttliga grafiska uppdateringar. Å andra sidan har det aldrig varit Virtua Fighters starkaste sida, även om de första tre spelen var banbrytande på grafikfronten. Istället är det här en supertrimmad version av ett spel som fortfarande stod sig som det bästa tredimensionella fightingspelet utan vapen (och se där hur enkelt jag slapp välja vilket av det och Soul Calibur jag gillar mest), både spelmässigt och kostnadsmässigt. ... Läs hela texten

Recension: Skullgirls

Låt mig börja med att prisa Reverge Labs för deras grafiska prestation. Det här med att rita sprites är ju onekligen lite av en konst på nergång, särskilt i högupplösning. Capcom nöjde sig med att aldrig rita dem för en högre upplösning än motsvarande 240p. King of Fighters XIII, om än väldigt snyggt, nöjer sig ändå med 480p. Och inte ens Blazblues relativt knivskarpa figurer är mer än 720p och då dessutom väldigt enkelt tecknade.

Reverge Labs valde att helt dumpa den klassiska pixeltekniken och gjorde istället figurer som snarare påminner om en Painter-bild. Upplösningen och detaljrikedomen är brutalt hög och de känns snarare nerskalade till en silkeslen bildkvalitet, och samtidigt väldigt välanimerade. Dessutom passade de på med en massa smarta palettricks som ger oss varierade färguppsättningar, och utanpå det är skuggningen gjord i separata lager som gör att ljussättningen kan skifta från bana till bana. Jag är grymt imponerad. ... Läs hela texten

Recension: Rayman Origins

Galen briljans kan vara uttröttande i större doser. Det märkte jag när jag skulle spela igenom Rayman Origins med en kompis i mellandagarna. Vi plöjde oss fram i god takt genom Michel Ancels fantastiskt fantasifulla värld, svingade oss från hjälpsamma blåa blobbar, tacklade jacuzzi-badande kabanosser och mejade ner en hel bataljon arga pippifåglar flygande på en jättemygga. Det kändes som det bästa plattformsspelet på väldigt länge. Tills vi nådde det vi trodde var slutet och upptäckte att vi hade hälften kvar. Då orkade vi inte mer. ... Läs hela texten

Recension: Fez

Vid allra, allra första anblicken liknar Fez den tidigare indieklassikern Cave Story. Retropixlar, chipmusik, SNES-känsla. I ungefär fem minuter. Sen händer det grejer. Helt plötsligt är det något av det fräschaste jag har spelat. Det blir Cave Story i kubik, bokstavligen. Det visar sig att varje liten pixel egentligen är en kub och genom att rotera världen får man ett helt annat perspektiv. Eller brist på perspektiv, för det är fortfarande en platt tvådimensionell värld och tornet som först stod långt bort visar sig nu ligga precis bredvid. ... Läs hela texten

Recension: Laputa: Slottet i Himlen

Efter att ha skapat den storslagna filmen Nausicaä grundades Ghibli som egen studio och Laputa blev därför i praktiken deras första egna film. På många sätt var det en blandning av Nausicaä och Hayao Miyazakis tidigare Lupin-film Castle of Cagliostro. Regissörens typiska kärlek till flygande farkoster och storslagna miljöer blandades med massvis av humor och action. Trots att huvudpersonerna Pazu (en ung gruvarbetare och flygfantast) och Sheeta (en föräldralös bondtjej) är snäppet yngre än Nausicaä beter de sig betydligt äldre vilket oftast fungerar men ibland blir aningen olustigt, som när ett pack luftpirater allihop faller för Sheeta som knappast kan vara mer än femton. ... Läs hela texten

Recension: Lånaren Arrietty

För ett tag sedan talades det om att Studio Ghibli närmar sig sitt slut. Inte nödvändigtvis av ekonomiska skäl, men för att studion är Hayao Miyazakis skapelse och vid 71 års ålder vet vi förstås inte hur länge till vi får behålla honom. Förhoppningsvis är Lånaren Arrietty ett tecken på att Ghibli har en framtid även utan Miyazaki. Tecknaren Hiromasa Yonebayashi fick kliva in som regissör för att ge liv åt Miyazakis manus och lyckades utomordentligt med att skapa Ghibli-magi. ... Läs hela texten

Recension: Journey

När jag sätter mig för att recensera Journey är det med vissa förbehåll från utvecklarna. Jag känner mig lite som Pippin när han klev in i Denethors sal tillsammans med Gandalf. ”Att berätta om A vore oklokt. Och nämn inte B eller C. Säg inget om D heller. Det är nog säkrast att du inte säger något alls.”

Jag förstår dem. Allt jag hade sett av Journey var oändliga sanddyner och någon enstaka ruin. Jag visste att jag var någon sorts vandrare och att man skulle kunna komma att möta andra på vägen, inte mer. Att avslöja vad som faktiskt händer vore en rejäl otjänst mot de som fortfarande inte har spelat det. ... Läs hela texten

Recension: Everybody’s Golf

Ny Playstation-konsol, nytt Everybody’s Golf. Det börjar bli tradition nu. Och tradition är något som utvecklarna Clap Hanz håller hårt på. Förutom högre upplösning och snyggare modeller skulle det här precis lika gärna kunna ha varit det golfspelet jag körde på min PSP för sisådär sju år sedan.

Men å andra sidan är det precis så jag vill ha det. Everybody’s Golf är vansinnigt enkelt att sätta sig in i men ohyggligt svårt att bemästra, och därför det perfekta bärbara spelet. Att ställa sig på tee och drämma iväg ett par bollar med det beprövade trepunktsslagsystemet och traggla sig fram till hålet tar bara någon minut och var och en av spelets nio- eller artonhålsrundor tar inte längre tid än en normal stadsbusstur. Och hela tiden låser man upp nya prylar att köpa för att antingen förbättra sitt spel eller göra sin figur lite snyggare. Det gör det hela än mer beroendeframkallande. ... Läs hela texten

Recension: To The Moon

Ibland går det snabbt. Igår fick jag ett tips om To The Moon (tack för det!). Idag skriver jag recensionen, till tonerna av soundtracket. Digital distribution har sina fördelar.

Digital distribution är också det enda sättet ett spel som To The Moon hade kunnat släppas. Det här är ett spel med praktiskt taget noll mainstream appeal, och så mycket bättre för det. Det är gjort på enklast tänkbara sätt, i spelmotorn RPG Maker XP, men det spelar ingen roll. To The Game är ett äventyrsspel som bygger helt och hållet på sin historia, som är lika briljant som gripande. ... Läs hela texten