Det tog visserligen åtta år, men jag hade egentligen aldrig trott att vi skulle få se Faith igen. Det ursprungliga spelet var genialt, men själva urtypen för kommersiell flopp. Kvinnlig huvudperson utan uppenbara sexuella attribut, ett ogenerat krävande och unikt spelupplägg, och en kort men innerligt intensiv resa genom berättelsen. Många älskade det, men många fler gav det medelmåttiga omdömen och Mirror’s Edge sjönk som en sten. Jag gillar inte EA rent generellt, men att de gav spelet en andra chans är berömvärt.
Kategoriarkiv: PC
Microsofts konferens på E3 2016
Det är besvärligt det här med läckor. Man vill ju ha stora överraskningar på E3, det är liksom hela grejen. De stora konferenserna bjuder på några av spelårets fetaste sensationer, vanligtvis. Men nu hade det börjat mumlas om vad som skulle visas flera veckor i förväg. Och, tja, det som visades var inte särskilt mycket att hurra för.
Xbox One S är den nya slimmade versionen av den ursprungliga konsolen. Den släpps i höst och kommer att kosta motsvarande $299, alltså runt 3000 kronor. En annan större nyhet är att man introducerar ”Play Anywhere”, som är en crossplay och crossbuy mellan Xbox One och Windows 10. Man köper ett spel (som stödjer detta) en gång och kan sedan spela på båda formaten, men en bieffekt är att inget spel längre är exklusivt till Xbox One. Visst, det är fortfarande exklusivt för Microsoft i vissa fall, men Xbox One är mer och mer bokstavligen en färdigpaketerad budgetspel-PC.
Warcraft-filmen är bra för fans
Den har fått blandad kritik och på förhand såg det inte alls lovande ut, men jag har sett Warcraft och kan rapportera att jag gillade den. Då ska vi förstås direkt sätta in en rejäl brasklapp och konstatera att jag spelade World of Warcraft i sisådär åtta år. Jag skulle känna igen vissa ljud precis vart som helst. Jag reagerar på att Medivhs tjänare heter Moroes. Jag känner igen de framstående orcherna på deras typiska kännetecken. Och jag kan, precis som förmodligen många andra spelare, säga precis vart kameran är placerad i många scener, och berätta vilken quest som utspelades där.
Grym Mega Man-samling
Jag köpte inte Mega Man: Legacy Collection direkt när den släpptes eftersom det pratades en hel del om problem med småbuggar. Men vid det här laget ska det mesta vara fixat, så jag passade på med rean nyligen. Mega Man-spelen har ju samlats och getts ut nästan oräkneliga gånger. Vi har knappast hunnit sakna den blå bombaren (varför kallas han egentligen så – han har bara använt bomber i ett spel och då var han ju grå!), och jag äger otaliga versioner av tvåan. Låt se … originalet till Famicom (snyggare omslag än vårt hemska), i Mega Man: Anniversary Collection till Playstation 2, via den nerladdade PSone-versionen på japanska Playstation 3, på Virtual Console till Wii, och så vill jag minnas att jag har någon portabel version också.
Recension: Dark Souls 3
Jag kommer nog aldrig att sluta vilja försvara Dark Souls 2, så låt mig börja med det. Egentligen hade det väldigt lite med det föregående spelet att göra, på gott och ont. Eftersom det utspelade sig tusentals år senare kunde man utan problem förändra hela världen, byta ut de allra flesta fienderna och bygga om stridssystemet en aning. Men många var inte nöjda. Det gnälldes på att fienderna ofta attackerade i klungor, att det var lömska bakhåll överallt bara för att jävlas, och att världen inte hängde ihop lika briljant som i ettan. Kort sagt – världens sämsta spel. Och allt berodde förstås på att det var ett ”B-team” som hade utvecklat det, utan vår helige beskyddare Hidetaka Miyazaki. Och jo, när spelet för en gångs skull gjorde raka referenser till ettan genom att helt enkelt låna in Ornstein, då steg häcklandet till helt nya nivåer. Alltså, har de ingen fantasi heller?
Tårarnas stig i Dark Souls 3
Var det någon som trodde att de skulle komma undan PVP i Dark Souls 3? Nix. Road of Sacrifices heter motsvarigheten till Darkroot Garden, som börjar relativt välvilligt med ett gäng flygande varelser som vill äta ditt huvud. Sen bär det oavbrutet neråt och man hamnar i ett stort träsk. Det här är ett rätt intressant ställe som bjuder på många finesser. Fienderna är egentligen ganska hanterbara i stora delar av området. Men det finns en specifik PVP-fraktion som håller till här och gärna invaderar dig så mycket de bara orkar.
Första intrycken av Dark Souls 3
Dark Souls 3 har trevligt nog ramlat ner i min virtuella brevlåda (tack, Namco!), timmar innan jag ska resa bort (kunde inte hjälpas, antar jag). Men jag har hunnit spela ett bra tag, ungefär lika långt som den begränsade testversionen tidigare, och det finns mycket att gilla.
Jajamen, detta är Dark Souls. Det är fullt med saker som vill dig illa, och bakhållen lurar så pålitligt bakom varje hörn att jag hoppar till av skräck varje gång de INTE inträffar. Långa vindlande passager leder till lömska bossar som tar ihjäl dig på ett ögonkast, vilket gör det lämpligt att först leta rätt på en genväg tillbaka så man slipper femtiotolv fiender på vägen. I de två huvudsakliga områdena hittills är bandesignen utmärkt, med vindlande passager överallt som tenderar att knytas ihop allt eftersom, så att det slutligen finns en lagom smidig väg dit man ska. Det är relativt linjärt, men fullproppat med sidospår att utforska och ett par frivilliga minibossar.
Alex in da house
Så har Capcom uppfyllt sitt löfte, nätt och jämnt, om att släppa en ny karaktär i mars. Nu finns Alex att spela, och eftersom de inte riktigt har vågat aktivera den riktiga pengaaffären (det har ibland varit strul med konton) är han gratis för alla tills vidare. Inte för att det spelar någon roll, jag har (brutit mot alla mina principer och) köpt säsongspaketet ändå. Men att han är tillgänglig för alla innebär att det är större chans att få möta honom.
Sen bryr jag mig inte mycket om Alex som sådan. Jag är inget jättefan av grapplers och Alex var strax under mitten i listan över Third Strike-figurer jag spelade i någon utsträckning. Här är han snäppet fulare och har inte mycket med storyn att göra. Det är dock trevligt att få fler figurer, men förutom Guile (för storysammanhang) och Urien (för kalsongterror) har jag låga förväntningar i år.
Recension: Salt & Sanctuary
Med Salt & Sanctuary försöker Ska Studios, det äkta paret som tidigare skapade Charlie Murder och Dishwasher Samurai, kombinera två av mina favoritspel. När man lägger in tydliga Dark Souls-inslag i ett Castlevania-spel kan det bli hur bra som helst. Men har de lyckats?
Jag kan börja med att få det här med grafikstilen överstökat. Salt & Sanctuary är helt handtecknat, men använder klippdockeanimation istället för unika sprites. Många har irriterat sig på människorna i spelet, men jag tycker de är rätt mysiga. Men fördelen med den här typen av animation kontra pixlat (som i vilket fall som helst är tämligen överanvänt i indiespel numera) är att all utrustning syns på figuren, så att det går alldeles utmärkt att ägna sig åt Fashion Souls … eller Fashion Salt. Och dessutom finns det ohyggliga mängder utrustning att experimentera med.
Det är dags att lugna ner sig om Street Fighter V

Det här med internet kan vara fantastiskt. Idéer kan spridas, stötas och blötas och nya insikter nås. Men det kan också vara tvärtom. Samma åsikter upprepas och återupprapas, om och om igen i en gigantisk echo chamber. På så sätt konstateras det att Dark Souls II är ett fullständigt skitspel, och oavsett hur mycket folk faktiskt berättar att de har jättekul så känner andra att de måste förklara varför de har fel.
På samma sätt är Street Fighter V hopplöst, Capcom och Sony borde skämmas och lägga ner hela skiten. Gärna genast, eller igår. Att spelet i själva verket är genialt och ”bara” saknar ensamspelarmöjligheter kommer liksom bort i mängden. Det ska skrikas och ekas i det oändliga att detta är uselt. Lynchmobben har tagit fram greparna och det är dags för en hängning. Oskyldig eller ej.
