Kategoriarkiv: Playstation 5

DLC-vånda över King of Fighters XV

Nu när hela karaktärsuppsättningen för King of Fighters XV är spikad har SNK börjat hypa annat, som den exklusiva Garou-outfiten för Terry som man får om man förbokar spelet:

Och den ser mycket riktigt cool ut. Det kommer även en till Leona som ersätter hennes bedrövliga moderna behå+byxor med den klassiska jacka+shorts-kombinationen. Eftersom jag spelar både Terry och Leona vore det helt klart önskvärt.

Problemet med den här typen av lockprylar är förstås att de är tänkta att få folk att köpa spelet så snart som möjligt. I vanliga fall hade det kanske inte varit ett problem, men King of Fighters XV släpps i samma veva som Elden Ring, och det finns inte minsta lilla chans att jag kommer att prioritera SNK över From i det här fallet. Därför är det rätt korkat att köpa ett spel dag ett som jag inte kommer att spela förrän jag tröttnar på Elden Ring (cirka 2024 eller så). Men då vet jag inte om jag kommer att kunna få tag på Terry- och Leona-kostymerna och därmed kommer spelet att vara sämre för mig när jag väl skaffar det. Vilket i sin tur leder till att jag blir mindre motiverad att köpa det alls. ... Läs hela texten

Årets spel 2021

Jag hade förstås hoppats på att 2021 skulle bli en förbättring, men det blev i princip 2020 2.0. Tack vare att jag fick vaccinera mig blev hösten lite mer avslappnad och jag hann träffa lite kompisar och till och med flytta, men sen gjorde hela omikron-grejen att allt verkar börja om igen.

På spelfronten blev det också lite avslaget. Precis som 2020 ägnade jag allra mest tid åt Dark Souls 2 och 3, ofta i co-op. Till slut lyckades jag få tag på en Playstation 5 så där blev det lite nytt att testa, men spelvärlden har i princip bara gått och väntat på bättre tider. Demon’s Souls fick i alla fall lite uppmärksamhet, om än lite för sent. Och det är mycket riktigt ett utmärkt spel, även om bristerna från originalet fortfarande är precis desamma. Det största problemet är bristen på variation, där det bara finns enstaka vapen, magier och rustningar av varje typ så att det inte går att göra särskilt varierade karaktärskoncept. Det var nog mest därför jag återvände till Dark Souls 2 trots den ruskigt primitiva grafiken. ... Läs hela texten

Lite intryck av Returnal

Man skulle kunna tycka att jag borde ha lärt mig vid det här laget. Roguelite är en fascinerande genre som ofta bygger på en attraktiv spelstil, ofta lite Castlevania eller bara allmänt retro, fast där allt är framslumpat så man kan spela hur många gånger som helst. Spelunky, Rogue Legacy, The Binding of Isaac och Dead Cells är allihop utmärkta spel. Men när jag har spelat ett tag så märker jag att jag inte alls gillar upplägget.

Så även med Returnal. Det är i teorin fantastiskt, med en mörk, intensiv science fiction-bakgrund av den hårda skolan, lite Metroid-vibbar och väldigt skön kontroll där fienderna sprejar ur sig stora svärmar av bullet hell-skott. Samtidigt springer man runt och letar frenetiskt efter uppgraderingar så man har en lite större chans att överleva. Väldigt få av de uppgraderingarna får man behålla, så i de flesta fallen är det bara en fråga om att hitta tillräckligt bra grejer för att komma vidare utan att ta för mycket stryk på vägen så det blir omöjligt att klara sig. ... Läs hela texten

Dags att köpa Strive snart

Typiskt. Jag hoppade över Guilty Gear Strive på Black Friday-rean eftersom Baiken verkade vara en bra bit bort, och så blev hon precis utannonserad. Jag är inte tillräckligt förtjust i Potemkin för att spela honom uteslutande och Giovanna är bara eventuellt en värdig ersättare för Faust (som förlorat all charm), men med min favorit tillbaka i spelet är det definitivt dags.

Lite synd är det att de inte har passat på att fräscha upp hennes design som är … rätt pinsam. Men Baiken är så förbannat cool och hon var vansinnigt kul i Rev 2, så förhoppningsvis gäller samma sak här. ... Läs hela texten

Outcast är tillbaka… igen!

Det känns som att det här spelet aldrig ger upp. Outcast är förstås en kultklassiker som byggde mycket på sin fenomenala teknik när det släpptes 1999, och kort därefter jobbade Appeal på en uppföljare till Playstation 2 som såg ännu mer makalös ut. Men spelet blev aldrig färdigt och Appeal försvann. Spola fram till 2013 då de gjorde ett nytt försök med en remake via Kickstarter … som misslyckades. Trots det så släpptes ändå en uppdaterad version av originalspelet 2014. Som konstant är på rea och i princip skänks bort. ... Läs hela texten

Recension: Demon’s Souls

Det är fascinerande att ett tolv år gammalt spel kan vara en av de främsta anledningarna att leta land och rike runt efter en Playstation 5, men så är inte heller Demon’s Souls vilket spel som helst. Det lade grunden för i princip en hel genre, och är fortfarande en lika intensiv, spännande upplevelse två konsolgenerationer senare.

Det finns folk som på allvar hävdar att originalet är snyggare…

Demon’s Souls var aldrig särskilt snyggt. I bästa fall kan man säga att det hade en väldigt säregen stil, men det var mer en bieffekt av att det hade en minimal budget. From Software har aldrig varit grafiska giganter, och går man tillbaka till originalet idag så ser det extremt plastigt ut. Den biten har förstås Bluepoint åtgärdat med råge. Demon’s Souls är, idag, ett av de allra snyggaste spelen på marknaden. Framför allt märks det på karaktärerna, som faktiskt ser ut som människor nu. Karaktärseditorn är också förbättrad, med färdiga delar som går att kombinera hur som helst och ändå ser ut som folk i slutändan, jämfört med tidigare då det var en bedrift att åstadkomma något som inte såg ut som ett rosa troll. Och själva spelet är ohyggligt detaljerat samtidigt som det flyter på felfritt. Det i sig förbättrar också spelbarheten. Jag minns att en del bossar som Maneater och Flamelurker var extra svåra just eftersom de rörde sig så snabbt, och med den opålitliga bilduppdateringen hann man knappt reagera. Att kunna överblicka hela bajsträsket i Valley of Defilement och planera sin rutt gör det mycket mer överkomligt än tidigare, då det kändes oändligt. ... Läs hela texten

Det vackra spelet

För ganska exakt sjutton år sedan tillbringade jag ett par helger tillsammans med några som fram till dess hade varit fullständiga främlingar. Det som hade fört oss samman var Virtua Fighter 4, och sedan Virtua Fighter 4: Evolution. Det var ett magiskt spel, som kändes mer seriöst och vuxet än andra fightingspel, och som av en slump hade jag hittat några dedikerade spelare uppe i Norrland. De där helgerna fick jag ohyggliga mängder smisk, kanske eftersom jag envisades med att spela Aoi som är rätt komplicerad att lära sig, men mest eftersom Virtua Fighter är ett extremt rättvist spel och jag var inte i närheten av lika bra som dem. ... Läs hela texten

Summer Game Fest

Geoff Keighleys Summer Game Fest inledde det som traditionellt brukar ha varit E3-veckan, med en hel drös nya spel … och en ännu större drös extremt trista uppdateringar av befintliga spel med någon crossover här och där. Det fanns dock en hel del spännande.

Tiny Tina’s Wonderlands är en spinoff på Borderlands med fantasyinriktning men fortfarande massor av skjutvapen. Ointressant för mig, men säkert intressant för andra.

Att se SNK visa upp ett spel som andra titel på en spelvisning är vi inte bortskämda med, och Metal Slug Tactics såg faktiskt väldigt mysigt ut. Det isometriska perspektivet med klassiska pixlar passar faktiskt perfekt. ... Läs hela texten

Några dagar som Playstation 5-ägare

Det blev en Playstation 5 till slut, tack vare Elgigantens utlottning av biljetter för köp, och den anlände i tisdags. Det dröjde visserligen sex månader, men nu har jag äntligen fått prova på det här spektaklet.

Konsolen är stor… nästan löjligt stor. De där kurvorna är märkliga, och från vissa vinklar ser den ut att smalna av nedtill. Men tills vidare står den i alla fall vertikalt på sidan av tv-bänken, och även om jag behöver ha handkontrollen eller hörlurarna på laddning hela tiden så tror jag inte risken är så stor att jag sliter omkull den. ... Läs hela texten

Recension: It Takes Two

Jag har spelat plattformsspel i trettiofem år. Hundratals spel på nästan lika många format. Jag har spelat som i princip allt man kan tänka sig, från rörmokare och igelkottar till små babydrakar och illgröna kaniner till … vad det nu ska föreställa man är i Knytt. Men det behövdes ett plattformsspel av Josef Fares för att jag skulle få spela en plattform.

Det är förstås inte allt man spelar, och inte heller den enda genren. It Takes Two är i grunden ett plattformspusselspel för två spelare (och enbart två spelare, precis som i A Way Out), men det byter genre och stil helt naturligt från område till område. Där de flesta pusselspel skulle införa en spännande spelmekanik och sedan bygga hela spelet på det, bjuder It Takes Two på nya idéer och kreativa upplägg minst varje halvtimme. Jag har sällan sett något så varierat och underhållande utanför de allra bästa Mario-spelen. ... Läs hela texten