Det är svårt att hänga med i svängarna i World of Warcrafts handling, av många anledningar. Efter sex års spelande kan det vara svårt att hålla koll på allt som har hänt. Det har fått en del att tro att det inte finns någon handling, vilket förstås är befängt. Men man måste tillämpa lite serietidningslogik och lite gamla hederliga spelkonventioner för att det ska fungera. Därför tänkte jag försöka reda ut lite.

Det första man måste tänka på är att handlingen är flytande tills en uppföljare släpps. Eftersom du kan göra så många olika saker på så många olika sätt kan ingen säga säkert vad som faktiskt hände förrän någon går in och faktiskt ändrar på saker i världen och säger ”det här hände eftersom det här hände”. Fram till dess spelar det ingen roll hur många gånger du dödar Hogger, han kommer att finnas kvar tills det står i handlingen senare att han har blivit dödad. Hogger lever ju i Cataclysm och har fått mer handling så uppenbarligen blev han inte dödad tidigare.

Om du spelar med en enda figur från spelets start 2005 och fram till nu är det rätt enkelt att se. Då följer tidslinjen din nivå och man kan tänka sig att en viss tid har gått mellan varje större händelse. Lite komplicerat blir det ju av att det i praktiken pågår separata handlingar i olika delar av världen, men låt oss fokusera på människorna. Man börjar med att jaga Defias, men upptäcker att de kringliggande byarna har problem som de inte får hjälp med av Stormwind. Man besegrar Vancleef, vilket leder till att rensa upp i Stockades där man upptäcker en större intrig. Med hjälp av Mathias Shaw och Elling Trias uppdagas en konspiration, som senare leder till hela The Missing Diplomat-serien. Tänk på att på den tiden när den här handlingen sattes ihop hade inte Varian återvänt än, så spelar man på den nivån nu måste man låtsas som att han inte finns i tronrummet.

Efter det blir handlingen spretigare i takt med att fler tänkbara vägar öppnas. Men allt du gör från nivå 30 till 55 händer i ungefär tur och ordning där. Värt att poängtera är att Scarlet Monastery förblir obesegrat. Sen händer hela handlingen kring Blackrock Spire. Thaurissan besegras och Moira Bronzebeard återförs till Ironforge (inuti Blackrock Spire står tiden tydligen still, för både Blackrock Depths, Blackrock Spire, Molten Core och Blackwing Lair är mer eller mindre oförändrade även i Cataclysm). Däremot räddas inte Marshal Windsor från fängelset än, det kommer inte att hända på ett tag. Gandling lyckas också hålla kvar kontrollen över Scholomance.

Sedan händer de flesta rädinstancerna. Molten Core händer och Ragnaros blir förpassad från världen. Därefter invaderas Blackwing Lair och Nefarian biter i gräset – han är bevisligen död i Cataclysm eftersom Deathwing hämtar hans huvud. Zul’Gurub händer och Hakkar besegras. Naxxramas i sin första version händer, men eftersom alla bossarna är odöda är det ingen som är permanent besegrad. Här ser vi också att Scarlet Monastery finns kvar, dels eftersom de har representanter i Lights Hope Chapel och dels eftersom den som hittar Corrupted Ashbringer kan besöka klostret som fortfarande är bebott. Sen kommer kriget i Silithus och hela den berättelsen, som kulminerar i att C’Thun besegras, för tillfället. Det är det sista som händer i originalspelet. Värt att poängtera är att Onyxia’s Lair inte blir av just nu.

Samtidigt som kriget i Silithus öppnas portalen till Outland, och eftersom alla andra är upptagna är det Argent Dawn som kommer först på plats, dock efter att Kael’Thas och hans anhängare, samt en del demoner som Kazzak, redan tagit sig igenom och påbörjat sitt jävulskap. Det är först när Kael’Thas lämnat Silvermoon City som blodalvernas spelbara handling börjar, så samma anakronism gäller där.

Här kommer den första bristen i kronologin. Draenei störtar på Azuremyst och börjar utforska sin omgivning, och får kontakt med nattalverna. Det händer strax innan Burning Crusade så de hinner etablera sig här och där i världen, för drygt fyra år sedan. Samma sak med blodalverna, som har hållit sig isolerade fram till dess. Så fort de lämnar sina startzoner har det gått fyra år och kataklysmen har hänt.

Genom Burning Crusade är handlingen sen ganska rättfram. Horden och Alliansen erövrar zon efter zon. Värt att påpeka är att Garrosh återförenas med Horden ungefär halvvägs. Lady Vashj och Kael’Thas besegras, den senare åtminstone tillfälligt. Kampanjen mot Black Temple börjar och Illidan besegras, varpå Maiev och Akama verkar utses till beskyddare av Outland. Efter det börjar Sunwell-striden, där Kael’Thas slutligen besegras och avsätts, Kil’Jaeden stoppas från att invadera världen igen och blodalverna förlåts av naaru och draenei och blir ”riktiga” paladiner.

Här mellan Burning Crusade och Wrath of the Lich King utspelar sig serien om Varian och hans återkomst. I den serien händer bland annat hela Onyxia-handlingen officiellt, så det är Varian och hans kumpaner som räddar Windsor från Blackrock Depths och avslöjar Onyxia, och sedan besegrar henne i Onyxia’s Lair. När Wrath börjar har alltså allt det redan hänt, men senare än vad vi först trodde.

Här kommer nästa glapp, när death knights introduceras. Slaget mot Scarlet Crusade händer strax innan resten av Wrath of the Lich King. Den östra sektionen av Scarlet Crusade, från Tyr’s Hand, drivs iväg norrut, medan Scarlet Monastery fortfarande finns kvar och styrs av samma folk. Death knights befrias av Tirion Fordring som sedan beger sig till Northrend han också för att påbörja striden. För spelare blir det ett glapp när de släpps ut i världen på nivå 58 för att bege sig till Outland, som alltså egentligen hände några år tidigare. Ingen death knight ska egentligen ha besökt Outland, men Blizzard ville väl inte starta dem direkt på 70 och därmed trängas med alla andra spelare.

Nu inträffar Lich Kings anfall mot Azeroth, det som var inledningen till expansionen. Det får Varian och Garrosh att i sin tur dra tillbaka trupperna från Outland och inleda sina kampanjer mot Northrend. Borean Tundra och Howling Fjord anfalls samtidigt av huvudtrupperna medan Argent Crusade redan har fått fotfäste i Zul’Drak. Genom de första zonerna känns det att någon annan hunnit före, kanske eftersom spelaren tillhör de trupper som var upptagna i Outland och inte följde med de första styrkorna till Northrend. Mycket är redan etablerat, baser håller på att byggas och utforskare som Nesingwary har redan hunnit långt in på kontinenten. Thassarian och Koltira har också hunnit röja upp en hel del.

Vid Wrathgate kommer vi ifatt handlingen. Tanken är att anfalla Arthas huvudingång. Ni vet väl vad som händer där. Bolvar och Saurfang den yngre faller och Arthas tvingas retirera. I samma veva slår Varimathras och Putress till och tar över Undercity. Staden återtas men en rasande Varian förklarar krig mot Horden, det första officiella sedan Warcraft III. Det är först därefter som Dalaran blir relevant i handlingen som ny utgångspunkt, när trupperna tvingas hitta en annan väg in i Icecrown. Ursprungligen gick det ju inte heller att ta sig till Dalaran förrän på nivå 74. Sholazar, Zul’Drak och Grizzly Hills rensas från olika hot innan fokus läggs nästan helt på Icecrown, medan det mestadels är goblins och dvärgar som utforskar Storm Peaks överhuvudtaget.

Här följer vi också fronten steg för steg, och hjälper Argent Crusade och Knights of the Ebon Hand att etablera sig. Arthas slås tillbaka genom zonen men innan striden står vid porten inser Tirion att de inte bara kan skicka vem som helst, att det inte fungerar med stora styrkor mot Lich King, som bara skulle ta kontroll över de fallna. Istället arrangeras Argent Tournament för att lite snabbt utse de starkaste som kan ha en chans att vinna.

De dagliga striderna framför Icecrown Citadel är det sista riktiga slaget, men samtidigt som man utforskar Icecrown har spelarna också upptäckt en möjlig glipa i Arthas försvar, genom en serie uppdrag som kulminerar i instance-trilogin Forge of Souls – Pit of Saron – Halls of Reflection. Först när det försöket misslyckas börjar den riktiga striden genom Icecrown Citadel.

Så långt vet vi. Arthas besegras och Bolvar tar hans plats. De övriga räderna bör också ha hänt, framför allt bör världen ha räddats från att nollställas i Ulduar. Kel’Thuzad ska ha besegrats slutligen, Malygos bör vara död och Yogg-Saron har drivits bort.

Men innan Cataclysm hade Azeroth aldrig uppdaterats för att visa vad som har hänt där de senaste sex åren. Sedan kriget började efter Wrathgate har antalet konflikter ökat ordentligt, det ser man var som helst. Under tiden vi var i Northrend har också Malfurion fortsatt sina äventyr i Emerald Dream (i en separat serietidning) och röjt upp där. I slutskedet av Lich King-handlingen, tog gnomerna och trollen tillbaka sina hemland och vi började få antydningar om den kommande katastrofen. Både goblins och worgen är direkt kopplade till kataklysmen: den händer under deras introduktionsberättelser.

Eftersom Cataclysm är så pass linjärt är det lätt att följa vad som händer. Man kan utgå från att det mesta i de fem zonerna kommer att ha hänt. Däremot är det lurigare med de gamla omgjorda zonerna. Rent logiskt sett har de ju inträffat efter kataklysmen men de måste också ha skett innan någon sätter sin fot i Mount Hyjal eller Vashj’ir. Gamla spelare ”missar” därför en stor del av handlingen.

Bortsett från det är det alltså väldigt logiskt för en befintlig karaktär från 2005. Sex år har gått på riktigt och i spelet och nu har världen förändrats. Allra helst borde man väl bara gå tillbaka och spela igenom handlingen från 1-60 igen, innan man fortsätter med 81-85. För en ny spelare är det däremot rörigare. Först nivå 1-60 i nutid (alternativt 1-20 fyra år bakåt och sedan 21-60 i nutid), sedan fyra år bakåt i tiden så fort man går in i Dark Portal, och så två år senare i Northrend. Vid 80 är man tillbaka i fas igen.

Tyvärr finns nog ingen bra lösning på glappet. Att även anpassa Outland och Northrend till den nya handlingen, hade gjort båda expansionerna helt meningslösa. För hur spännande är det att äventyra i ett Outland där Illidan är död och ett Northrend där Lich King sitter tyst på sin tron?