Jag tyckte mig vara värd lite Lego idag, så jag köpte två hyfsat billiga set som såg ut att innehålla användbart grejs, och samtidigt anlände ett paket jag beställde för ett tag sedan. Det blev alltså någon timmes pysslande vid köksbordet medan jag byggde upp nykomlingarna.

Först och främst köpte jag ett Chima-set. Legend of Chima är Legos senaste egna actionserie som ursprungligen (tydligen) skulle vara en Thundercats-licens. Det blev i alla fall olika Star Fox-doftande djur som kämpar mot varandra för att få tag på chi-kristaller, att döma av det jag har snubblat över. Det är ganska mysiga och välgjorda grejer överlag men de är väldigt inriktade på lek och inte så mycket på användbara delar för eget bygge, så det har inte blivit något förut. Nu köpte jag Lennox och hans speeder, främst för att få tillbehören. Det var en massa praktiska valvbågar, en del växtlighet och några spännande lejonstatyer som säkerligen går att använda någonstans. Lennox lär jag nog ge bort till någon som uppskattar honom och hans uppdragbara racingfordon bättre.

Men det var inte huvudmålet utan mest utfyllnad. Gatehouse Raid är mellansetet i Legos nya Castle-serie. Castle (”riddarlego”) har varit en etablerad del av utbudet ända sedan Lego först började göra sina figurer på sjuttiotalet. Av någon anledning hade jag väldigt lite riddarlego när jag var liten, för mig blev det mer stadslego, rymdlego och piratlego. Så faktum är att det här lilla setet är det största riddarlego jag har, om man bortser från Medieval Market Village som är mer civilt inriktad.

Som bygge är det inget att hänga i julgranen. Man staplar grå bitar tills det blir en mur, mer eller mindre. Legos eviga jakt på lekfunktioner innebär som vanligt en stor katapult (det går cirka en halv katapult på varje människa i Legos värld) och en liten i själva tornet. Hade det här varit för tjugofem år sedan hade jag säkert älskat tillfället att få sprätta 1×1-cylindrar runt vardagsrummet men numera stör jag mig mest på slöseriet med opraktiska bitar. Det finns dock en hel del användbart här. De fyra soldaterna har snygga rustningar och några extra vapen att lägga till samlingen. Hästen är den nya modellen. Det är också generellt bra färger med mycket bra väggbitar, lite valvbågar och en rejäl grind som jag inte hade förut. Så jag kommer nog att få användning av mycket här. Och jag blev direkt sugen på att bygga in Lennox lejonbitar för att verkligen göra skäl för epitetet ”lejonriddare”.

Fight for the Dagger släpptes 2010 då filmen var aktuell och föreställer en scen där världens minst iranske Jake Gyllenhaal slåss om den magiska dolken på ett stycke kuliss som hade kunnat vara hämtat rakt från Aladdin. Med ”One Step”-låten malandes i huvudet satte jag ihop det hela. Det här är ett mer varierat och roligare bygge. Tornet innehåller tonvis av användbara bitar. Massor av de (då) nya halv-valven, vita bitar med ploppar på sidan (otroligt användbart i komplexa byggen), en hel drös av L-formade hörnbitar och lite annat smått och gott. För mig personligen kommer även den gyllene kupolen till pass – med den och den från Battle of Alamut kan jag fräscha upp fasaden på mitt arkadhallsbygge.

Godtyckliga bord, vapenstativ och vagnar är sånt där tjafs som plågar mina byggen, särskilt när de är belamrade med äpplen som inte går att sätta fast. Allt brukar raskt hamna i sorteringslådorna. Här finns dock en riktigt trevlig bekantskap, en Lego-kamel lastad med lådor. Man kan aldrig ha för många Lego-kameler, vad jag nu ska göra med dem. I övrigt är Fight for the Dagger mer kreativt upplagt för Pirates of the Caribbean-doftande stridssekvenser, så vi slipper alla katapulter. Istället kan både en fallucka i tornet användas, samt att balkongen går att rasera. Setet avrundas med prinsen själv, prinsessan Vad-Hon-Nu-Heter, en arg handelsman och en vakt i läcker guldrustning. Eftersom Prince of Persia floppade går Lego-seten fortfarande att få tag på billigt. Jag funderar på att komplettera med några till eftersom färgerna passar utmärkt för mina framtida byggbehov.