De gamla spelarmodellerna i World of Warcraft ska göras om, gudskelov. Men det kommer att hända i omgångar, med dvärgarna först, sedan människor och orcher och sedan i någon okänd ordning. Huvudsaken är att det händer, snarast. För alltså… kan man föreställa sig att det här är bilder ur samma spel?
Och till alla de som desperat klänger sig fast vid sin gamla figur och hellre skulle sluta spela än att ändra den säger jag bara:
Möjligen är det en Mario Kart-klon och möjligen är det lite taskigt mot Modnation Racers, men Little Big Planet Karting ser onekligen riktigt mysigt ut. Och eftersom ett Mario-spel på Playstation 3 är omöjligt och eftersom Modnation-stilen var så bedrövligt trist så är kanske det här precis vad som behövs…
Trots 16 gigabyte kvar gick det att börja spela lite smått, och det första intrycket är att det är mycket kvar att göra på den här betan. Det känns VÄLDIGT tidigt, så det hela känns lite som att Blizzard vill distrahera från det faktum att det aktiva spelet inte har så mycket att göra just nu. Först av allt satte jag förstås igång med munkversionen av gamla Silver, men förutom en del nya moves och uppenbarligen en del saknade animationer är det samma upplevelse som förut, förutom att det verkar sluta komma uppdrag efter de första tre. Hmm.
Bara 17.2 gigabyte kvar att ladda ner tills jag kan kuta runt i Pandaria. Jahapp. Tur att man har annat att roa sig med, som Ys I & II Collection som jag alldeles nyss köpte till Vitan.
Nu när det börjar pratas beta för Mists of Pandaria tänkte jag öppna upp World of Warcraft-kontot igen, och då passar det bra att samtidigt ta emot en Scroll of Resurrection för att få upp en till av mina figurer till nivå 80. Jepp, bara att välja en och så… ja, just ja. Det finns några kandidater.
* Sundberg (10), min bankfigur och paladin som valsar runt i en skön jodo-outfit. Skulle det inte vara lite häftigt att ha honom i komplett tier-rustning? Fast å andra sidan, hur skulle han då vara annorlunda än alla andra som häckar i Stormwind?
Efter att ha skapat den storslagna filmen Nausicaä grundades Ghibli som egen studio och Laputa blev därför i praktiken deras första egna film. På många sätt var det en blandning av Nausicaä och Hayao Miyazakis tidigare Lupin-film Castle of Cagliostro. Regissörens typiska kärlek till flygande farkoster och storslagna miljöer blandades med massvis av humor och action. Trots att huvudpersonerna Pazu (en ung gruvarbetare och flygfantast) och Sheeta (en föräldralös bondtjej) är snäppet yngre än Nausicaä beter de sig betydligt äldre vilket oftast fungerar men ibland blir aningen olustigt, som när ett pack luftpirater allihop faller för Sheeta som knappast kan vara mer än femton.
Kim är ett ganska vanligt namn i spelsammanhang, tack vare Kim Kap Hwan, taekwondo-kungen från Fatal Fury och King of Fighters. Senare fick hans två söner, Kim Dong Hwan och Kim Jae Hoon, egna huvudroller i Garou. Men det slutar inte där. I Kizuna Encounter, som utspelas i framtiden, ser vi ättlingen Kim Sue Il. Och nu senast dök en anfader upp i Samurai Shodown Sen, Kim Hae Ryeong. Men ska man vara riktigt petig är ju faktiskt Kim ett efternamn i den familjen.
Wario Ware, Inc.
Format Gameboy Advance
Utvecklare Nintendo
År 2003
Egentligen var Wario-spelen inte särskilt bra. Egentligen. Långsammare och mer omständliga Mario-kloner hela bunten. Men med Wario Ware fick den fete antirörmokaren äntligen ett eget existensberättigande. Minispelssamlingar fanns tidigare, Bishi Bashi Special gjorde till exempel den här grejen med knasiga minispel flera år innan. Men idén att skapa hundratals mikrospel som bara spelades några sekunder vardera var fullständigt genial. Med ett hysteriskt tempo, vansinnigt roliga spelkoncept, en mycket fräsch design och genialt enkel kontroll blev Wario Ware en ren sensation. Senare utgåvor har förstås utvecklat konceptet och lagt till ett strålande flerspelarläge, men det är originalet till Gameboy Advance jag gillar allra bäst. Kanske för att Wii-versionen trots allt krånglade till många av mikrospelen i onödan.
Jag får väl äta upp min tidigare blogg nu, men nu äger jag helt plötsligt en Sony Xperia S. Av flera anledningar. Dels är det väl dags i största allmänhet, men jag kommer också att ha användning av wifi både till lilldatorn och Vitan. Sen skadar det inte att kunna blogga direkt från telefonen heller… Som just nu till exempel. Första intrycken av telefonen är för övrigt: herregud vilken skarp skärm!
För ett tag sedan talades det om att Studio Ghibli närmar sig sitt slut. Inte nödvändigtvis av ekonomiska skäl, men för att studion är Hayao Miyazakis skapelse och vid 71 års ålder vet vi förstås inte hur länge till vi får behålla honom. Förhoppningsvis är Lånaren Arrietty ett tecken på att Ghibli har en framtid även utan Miyazaki. Tecknaren Hiromasa Yonebayashi fick kliva in som regissör för att ge liv åt Miyazakis manus och lyckades utomordentligt med att skapa Ghibli-magi.