Yeehaw! Tidernas bästa cowboyspel, Sunset Riders, kommer att släppas till Switch och PS4 i Hamsters Arcade Archives-serie. De här spelen tenderar att vara fullständigt arkadperfekta och vi kan troligen förvänta oss att det stödjer fyra spelare. Det är väldigt goda nyheter för mig som har arkadoriginalet som en väldigt stark anledning att behålla mitt otympliga men mysiga arkadkabinett.
Ack, jag minns en svunnen, oskyldig tid. Då var jag ung, och på den tiden gick det att gå på stadens gator utan att oroa sig för dödlig smitta. Det var … en vecka sedan.
Okej, fullt så dramatiskt är det inte, och redan för en vecka sedan var jag försiktig, men visst är det fascinerande och skrämmande hur snabbt det går. Nu rekommenderas hemarbete så långt det går, och för mig går det ganska bra. Jag jobbade faktiskt hemifrån hela förrförra veckan inför att jag skulle åka till Göteborg, men nu när den resan är avklarad så har jag bunkrat upp och tänker bara ge mig ut i nödfall. Förhoppningsvis kan tillräckligt många göra det, så att smittan inte har någonstans att ta vägen.
Äntligen, äntligen. Efter massvis av experimenterande och varianter som inte har fungerat verkar det, ta i trä, som att jag har lyckats få till en fungerande stege i Dreams. Och det var banne mig inte enkelt, kan jag berätta.
Logiken är i grunden så här: om man står i närheten av en stege och trycker uppåt, så tar man tag i stegen, vilket i praktiken innebär att jag sätter ”IsClimbing” till 1. Då placeras figuren vänd mot den, och en massa andra saker behöver hända. Gravitationen måste sättas ur spel, handkontrollen måste inaktiveras så man inte bara rör sig vidare åt sidorna, spelfiguren måste låsas mot stegen horisontellt så man inte svävar vid sidan, och så måste alla rörelser stoppas. Allt detta sker med en kontinuerlig tidslinje som rullar på så länge ”IsClimbing” är på.
Världens mest framgångsrika konsol fyller tjugo år idag. Den 4 mars 2000 släpptes Playstation 2 med buller och bång i Japan efter en hype som knappt går att överskatta. Det hade talats om att konsolen skulle simulera verkliga känslor (därav namnet Emotion Engine på dess processor), låt oss besöka The Matrix i realtid och att den inte fick säljas i Irak för att Saddam Hussein (minns ni honom?) skulle kunna seriekoppla dem och använda som en superdator för att styra missiler. Nu blev det inte riktigt så, men efter 155 miljoner sålda konsoler och en kommersiell livstid som sträckte sig fram till veckorna innan Playstation 4 släpptes blev det en dundersuccé som ledigt tog kål på alla konkurrenter.
Jag hade faktiskt glömt att Leo Ieiri också släppte en ny skiva i april förra året. För den var ganska svår att lägga på minnet. Med Duo blir Leo betydligt mer experimentell än tidigare. Det är mer avskalat och möjligen mer originellt, men i genrer som jag inte är så förtjust i. Många av låtarna har en utpräglad 80-talskänsla, men mer new wave än vad jag brukar uppskatta. Ibland, som med ”Jiku” känns det nästan som om Leo försöker ge sig på Queens märkligare progressiva rocklåtar.
Efter tre år på egna håll har Ikimono-gakari äntligen återförenats, och den första skivan, nummer åtta i ordningen, har anlänt. Jag har lyssnat mig fördärvad på de första sju skivorna och de många höjdarna där, och var oerhört sugen på en uppsättning nya klassiker. Det fick jag inte.
Det finns tretton låtar på We Do, men det hade lika gärna kunnat vara en, för de låter nästan likadant allihop. Det är antingen seg ballader med en vägg av tamt stråkkomp, eller så är det fläskiga popkompositioner med en vägg av tamt stråkkomp. Det är nästan så att det stör mig när jag går tillbaka och lyssnar på de gamla favoriterna och hittar en del liknande tendenser där. Det är som svagare låtar som ”Shiroi Diary” eller ”My Stage”, fast hela skivan.
Senast åstadkom jag en duckande spelfigur, men vad är det för poäng med att kunna ducka om man inte har något att ducka för? Därmed blev det läge att skapa en fiende, i det här fallet en ordinarie orch. Jag kommer att göra några varianter, men den här ska ha ett armborst och stå på vakt. Jag har fortfarande inte modellerat några detaljerade figurer, men bara genom att ändra proportionerna, hållningen och rörelsemönstret blev det en riktigt övertygande orch. Den går sävligt och med tunga steg, har breda axlar och aningen längre armar, och är större än min figur.
Jag såg igenom den här dokumentären om Hayao Miyazaki i helgen, och insåg att vi får vara lyckliga om han någonsin färdigställer sitt nästa projekt. Miyazaki är Studio Ghibli, och studion står bokstavligen och faller med honom.
Det insåg Hiromasa Yonebayashi och gick över till en nystartad studio, som försöker ta vid nästan exakt där Studio Ghibli tar slut. Med de utmärkta Arrietty och When Marnie Was There som meriter är han tänkt att leda Studio Ponoc, och deras första film, Mary and the Witch’s Flower, släpptes 2018. Jag insåg att jag inte hade sett den, fast jag köpte den för ett tag sedan. Jag var nog lite orolig om den skulle leva upp till förebilderna.
Jens Nygaard Knudsen är död. Det meddelar Mark Stafford, en av Legos främsta designers. Du vet förmodligen inte vem han var, och det visste inte jag heller förrän nu, men du känner garanterat till det han skapade: legogubben, eller mer korrekt minifiguren. Den lanserades 1978 och har sedan följt med, i grunden oförändrad, i över fyrtio år. Efter den framgången blev Jens under en period huvuddesigner på Lego och var med och tog fram alla de klassiska serierna: Space, Town, Castle, Pirate och även senare nittiotalsserier som Ice Planet och Adventurers.
Nämenjosåatte … jag tycker ständigt att jag har fått perfekta versioner av mina favorit-Transformers och så släpps det någon ny som är sanslöst mycket bättre. Jag har den 5-6 år gamla Arcee-figuren från Thrilling 30 och tyckte att den var alldeles utmärkt, men så kommer den här på Toy Fair 2020 och utklassar den fullständigt. Och i samma veva visas även Scorponok och Sky Lynx upp officiellt, och det är bara att kapitulera. De är Titan- respektive Commander-klass och kommer därför att kosta cirka 1500 respektive 1000 kr, men det får vara hänt. Jag har ersatt de flesta av mina G1-figurer i hyllan sedan länge, för det är ett objektivt faktum att de här nya är så mycket bättre, och snart får även Scorponok se sig besegrad. Sky Lynx lär jag sälja, men Scorponok är ett av mina original från barndomen så han blir kvar oavsett.