Ibland kan det vara bra att inte följa ett spel allt för noggrant. Jag såg de första visningarna av No Man’s Sky och visste direkt att det var något för mig. Enorm, framslumpad värld, flyga rymdskepp, utforska – jag är såld. Ge mig. Så jag kikade inte närmare på varenda video där Sean Murray utlovade guld och gröna skogar, och när jag började spela var det med ett öppet sinne och få förväntningar.
Och till en början är No Man’s Sky magnifikt. Liksom många överlevnadsspel är det egentligen ganska simpelt, men ändå intressant. Jag började på en ganska alldaglig planet utan större hot och kunde utforska i min egen takt. Sakta men säkert byggde jag ihop mitt rymdskepp och kunde sedan raskt ge mig ut i det stora svarta för att börja min vagt definierade färd mot … något? Galaxens centrum? Eller ett specifikt öde bestämt av den märkliga Atlas? Eller var det kanske samma sak?
