Kategoriarkiv: Recensioner

Recension: Kirby’s Epic Yarn

Lämna ett svar

Efter Nintendos skamliga Metroid: Other M är det upp till Kirby att återupprätta mitt förtroende. Ett stort ansvar för en rosa sockervadd, men jag hade inte behövt oroa mig. Kirby’s Epic Yarn är nämligen helt fantastiskt.

Med tydlig inspiration från Little Big Planet har Nintendo och Hal gjort något helt nytt med Kirby. En Stephen Fry-imitatör läser den puttenuttiga berättelsen om hur Kirby förvandlas till garn av en jätteond (relativt sett) trollkarl och hamnar i en tygvärld inuti en strumpa. Där träffar han sin blå motpart, Prins Fluff, vilket innebär en väldigt välgjord tvåspelarmöjlighet. Anledningen till det innovativa upplägget är att Epic Yarn ursprungligen inte skulle ha varit ett Kirby-spel, men jag är rätt nöjd med hur det blev. ... Läs hela texten

Recension: Suikoden Tierkreis

Lämna ett svar

Efter en lång paus nådde jag äntligen slutet på Suikoden Tierkreis och kan sammanfatta mina intryck av vad som fortfarande, två år efter premiären, är det senaste spelet i Konamis rollspelsserie. Att det överhuvudtaget blev ett sånt uppehåll säger ju en del om spelet. Någon klassiker i stil med Suikoden II, Suikoden III eller Suikoden V är det definitivt inte, men samtidigt har det sina poänger.

Strukturen i Suikoden Tierkreis är samma som i tidigare spel. Man får döpa en huvudperson som hänger med ett kompisgäng ut på äventyr men som sedan blir involverad i en dramatisk berättelse där 108 hjältar ska samlas för att bekämpa ondskan. Inga krångligheter där. Däremot valde Konami av någon anledning att frångå tolv år av tradition och istället placera Tierkreis i en helt ny värld med nya regler. I samma veva har spelsystemet förenklats, liksom i del fyra är det bara fyra spelbara figurer (vilket visserligen beror på DS:ens bristande prestanda) och minispelen lyser med sin frånvaro. Det saknas helt enkelt finess och den enkla elegans som det femte spelet erbjöd. ... Läs hela texten

Recension: Child of Eden

Lämna ett svar

Det står ”Better with Kinect” på omslaget. Jag skulle vilja säga att Child of Eden ska spelas med Kinect och inget annat. Efter ett halvår av menlöst partytjafs, fitnesstränare och dansvarianter finns äntligen spelet som visar vad Microsofts kamera egentligen är till för. Jag köpte den enbart för det här spelet (själva spelet fick jag av Ubisoft) och jag ångrar mig inte en sekund. Även om det inte skulle komma något mer Kinect-spel har Child of Eden visat mig en glimt av Framtiden. Inte den enda framtiden, får jag hoppas. Men några såna här spel varje år som komplement till traditionellt spelande så kunde jag inte vara mer nöjd. ... Läs hela texten

Recension: Super Street Fighter IV: Arcade Edition

1 svar

Den tredje versionen av Street Fighter IV är här, och det är inte utan att lite av den där gamla Capcom-känslan dyker upp igen. Lite Super Street Fighter II X: Grand Master’s Challenge – For Matching Service Turbo Dash EX Plus Alpha, om du förstår. Fast den här utgåvan har en skillnad mot tidigare varianter. Till att börja med går den att köpa som expansion till ett lägre pris, även om den också finns direkt på skiva. Och så är den, strikt taget, inte helt nödvändig. ... Läs hela texten

Recension: Beyond Good & Evil HD

Lämna ett svar

Under hösten 2003 bombarderades jag med två bra spel som skulle testas samtidigt, på kort tid: Prince of Persia: Sands of Time och Beyond Good & Evil. Det blev en stressig vecka där jag visserligen hann med att klara båda spelen men inte riktigt utforska så mycket som jag skulle ha velat. I efterhand har särskilt Beyond Good & Evil hypats som ett mästerverk och även om jag gillade det har jag alltid gått och funderat på om jag skulle ha älskat det om jag hade haft tillräckligt med tid för det. ... Läs hela texten

Recension: Portal 2

Lämna ett svar

Jag måste erkänna att jag var tveksam inför Portal 2. Jag menar, Portal var genialt i sin enkelhet och just därför. Det var kliniska vita salar, GlaDOS bisarra snack och så en briljant vändning som mestadels var ihopsatt av rekvisita från Half-Life 2. Att utveckla det här konceptet till ett fullskaligt fullprisspel var riskabelt. Men jag skulle inte ha tvivlat på våra överherrar Valve. Portal 2 är allt som Portal var, fast ännu bättre, ännu mer polerat, ännu roligare, ännu smartare och ännu snyggare. Istället för att försöka bortförklara ettans lågbudgetdesign får den en självklar förklaring och likaså får det faktum att Portal 2 är betydligt mer varierat. ... Läs hela texten

Recension: Dragon Quest VI

4 svar

Tre hjältar äntrar ondskans högborg för att sätta stopp för elakheterna en gång för alla. Vad är detta? Ett Dragon Quest som börjar in medias res, mitt i den spännande delen, istället för att börja med att den sjuttonårige namnlöse huvudpersonen med taggfrisyr vaknar hemma i sängen för att sedan ge sig ut på äventyr? Kan det vara möjligt? Vi smyger oss fram till storskurken, blir ordentligt besegrade… och så vaknar den sjuttonårige namnlöse huvudpersonen med taggfrisyr hemma i sängen. Det var bara en dröm… eller? ... Läs hela texten

Recension: Nin2-Jump

Lämna ett svar

Cave är en av spelvärldens största mästare, på sitt område. Ur den lilla japanska studion släpps mästerligt shoot’em up efter mästerligt shoot’em up. Jag kan inte säga att jag har bemästrat något av dem, men jag fascineras av bullet hell-genren. Dodonpachi Daiohjou, Dodonpachi Daifukkatsu och Espgaluda tillhör mina favoriter i genren. Ja, Cave vet verkligen precis vad de sysslar med.

Tyvärr vet de inte så mycket annat. Jag testade Mushihimesama: Bug Panic till Iphone i tron att det skulle vara ytterligare en briljant shooter. Jag hade fel, det var någon sorts uppifrån-pangare med usel kontroll och det var smått bedrövligt. Och nu har jag testat Nin2-Jump, ett plattformsspel med toksvåra utmaningar och en minst sagt unik design. ... Läs hela texten

Recension: Outland

Lämna ett svar

Jag tror inte att man kan beskylla finska Housemarque för att vara särskilt nyskapande. Deras debuttitel till Playstation 3, Super Stardust HD, var inte bara en nyversion av ett av deras ursprungliga spel från Amiga-tiden, det spelet i sig var också en klon av Asteroids. Xbox 360-golfaren Golf: Tee It Up var mer än lovligt likt Everybody’s Golf. Och Dead Nation var en hybrid av praktiskt taget varenda uppifrån-shooter någonsin kryddad med Left 4 Dead. Ja, till och med innan de blev Housemarque gjorde de det tekniskt strålande men rätt menlösa Elfmania, en Street Fighter-variant med spetsiga öron. ... Läs hela texten

Recension: Dynasty Warriors 7

Lämna ett svar

Efter en längre tid då Dynasty Warriors-spelen släpptes årligen, plus Xtreme-utgåvor, Empires-versioner, Tactics-varianter, för att inte tala om spinoffs som Samurai Warriors och Warriors Orochi, tog Koei faktiskt en paus med sin huvudserie. Del sju är den första på flera år och den första sedan Koei gick samman med Tecmo. Har de då förvaltat tiden väl och gjort ett spel som inte bara är ännu en i raden av historiska charkuterisimulatorer?

Till skillnad från de flesta av de tidigare spelen väljer man inte en karaktär för att sedan banka sig igenom cirka femtio år av inbördeskrig. Nej, istället får vi följa historien om vart och ett av de tre kungadömena, från den gemensamma starten vid Gula Turbanerna-upproret och slagen mot tyrannen Dong Zhuo, och sedan hela vägen till deras respektive slutstrider. På vägen möter vi dels förstås originalhjältarna Liu Bei, Cao Cao och Sun Jian, men vart och ett av de cirka tjugo slagen som varje sida får vara med i har en egen huvudperson. På så sätt hinner jag spela som nästan alla innan jag ser slutsekvenserna och får prova på figurer som alltid har gått oanvända i tidigare spel, som Pang Tong eller Huang Zhong. För första gången fortsätter också handlingen efter cirka år 230 där vi får följa Jin-kungadömet som slutligen skulle bli det som gick segrande ur striden, och med dem ett helt nytt gäng hjältar. ... Läs hela texten