Kategoriarkiv: Xbox 360

Recension: Dark Souls II

Hur följer man upp två av de mest unika spelen den här generationen? Ett alternativ hade ju varit att praktiskt taget göra nya banor till Dark Souls och behålla själva spelmotorn. Istället valde From Software att bygga om spelet i grunden, med sikte på nästa generations hårdvara, och samtidigt ändra på väldigt mycket. Som vi snart ska se har det både fördelar och nackdelar, men en sak är säker: det här är så långt från en expansion man kan komma.

Det första jag slås av är att det känns väldigt vagt. De tre skumma tanterna i början svamlar något om att försöka ändra sitt öde, och när jag har tagit mig genom det första området (som är ett valfritt träningspass för den som inte kan de grundläggande kontrollerna) möter jag Emerald Herald, en mystisk kvinna som uppmanar mig att söka fyra mäktiga själar och hitta kungen. Mer vägledning än så får man inte, och det är först efter långa diskussioner med andra invånare, som alla talar i gåtor, som det går att börja lista ut vad man letar efter. Men så här med facit i hand var Dark Souls nästan precis likadant, och jag kan inte komma ifrån att jag hade betydligt mer hjälp utifrån i det spelet. Däremot hände det att jag helt och hållet körde fast i Dark Souls II och det var inte helt logiskt hur man skulle ta sig vidare. ... Läs hela texten

Hermafroditer i Dark Souls 2

Över trettio timmar har jag hunnit med hittills, och än så länge kan jag inte säga annat än att jag är nöjd. Det är svårt, oförlåtande och hela tiden överraskande i sin elakhet. Precis som det ska vara.

En sak gjorde mig dock väldigt förvirrad. Jag spelar som vanligt med min krigardam Shaana som första karaktär, och har testat alla möjliga prylar för att se om jag hittar något mer passande än en gammal hederlig riddarrustning. Så besegrar jag Executioner’s Chariot, en riktigt maffig boss för övrigt, och springer på en skum typ som säljer på mig lite ny utrustning. Nu har jag alltså sprungit runt i tung metall större delen av tiden, så jag provar en lättare dräkt. Och upptäcker något minst sagt oväntat: ... Läs hela texten

Första intrycken av Dark Souls 2

Det allra första intrycket: omg, jag spelar Dark Souls 2!
Det andra intrycket: … fan så fult det är…
Det tredje intrycket: omg, det här kan vara lika bra som Dark Souls!

Ja, det märks verkligen att Dark Souls 2 är utvecklat med en ny generation i sikte, och det här är en nerkonvertering. Framför allt ljuseffekterna har tagit stryk, men det är allmänt grynigt, laddar kontinuerligt och är lite segt i vändningarna.

Med det sagt är det definitivt en genuin Dark Souls-upplevelse. From Software har visserligen gjort vissa saker lite mer bekväma, men den där intensiva känslan från moment till moment är helt oförändrad. Det är bitvis elakt, ordentligt krävande och stundtals skoningslöst. ... Läs hela texten

Ska Lords of Shadow 2 verkligen suga så här mycket?

Jag köpte Lords of Shadow 2, för ettan var faktiskt riktigt utmärkt och Mirror of Fate hade sina stunder. Men alltså… missar jag något eller är detta genomuselt? Efter en stark start där Gabriel/Dracula jagar bort en hel armé, inklusive en flygande paladin och en hundrameters steampunk-mecha, så tycker jag att det är strålande. Men sen hoppar vi framåt till nutid, där det första spelet slutade. Dracula är en uttorkad föredetting, det kan man väl ta. Men upplägget där en groteskt ful Zobek i kostym skickar runt Dracula på infiltrationsuppdrag är så korkat att jag häpnar. ... Läs hela texten

Disney sparkar 700

I ännu en solskenshistoria i den här framgångsrika, lönsamma industrin har Disney Interactive just meddelat att de avskedar 700 av sina medarbetare, vilket motsvarar 25% av hela styrkan. Anledningen är att online/browserspel har gått dåligt och att de istället vill fokusera på framgångsrika mobil- och konsoltitlar. Disney Infinity sägs vara en succé (relativt sett) med tre miljoner exemplar, även om de är långt från Skylanders. Å andra sidan innebär också varje exemplar av Infinity att de får möjlighet att sälja en himla massa plastfigurer med betydligt bättre lönsamhet. ... Läs hela texten

Förra generationens underskattade höjdare

Den här generationen börjar lida mot sitt slut (efter Dark Souls II och, längre fram, Persona 5 är det inte mycket jag ser fram emot) och det blev ju rätt bra ändå. Även om många serier har lyst med sin frånvaro och många har varit borta länge så har vi fått en hel del riktiga höjdare.

Som vanligt finns också en del spel som får för lite uppmärksamhet. Nu pratar jag inte om spel som Mirror’s Edge, Valkyria Chronicles eller Nier, som visserligen fått för lite försäljning men i gengäld är älskade av en liten inbiten skara. Nej, jag pratar om spel som har avfärdats alldeles för lätt, och som nu går att få tag på för en spottstyver. ... Läs hela texten

Recension: Lightning Returns: Final Fantasy XIII

Det fanns en tid, för inte så länge sedan, då ett nytt Final Fantasy var en stor händelse. Då visste man att man skulle få ett nytt, spännande äventyr med helt ny handling, nya karaktärer och ett hett soundtrack av Nobuo Uematsu, men byggt på en välbekant och välfungerande grund. Låt mig säga så här: det var bättre förr.

Square-Enix tror fortfarande att vi alla är precis lika hopplöst förälskade i Lightning som deras producent Motoru Toriyama. Därför tyckte de att det var motiverat med ännu en uppföljare till det extremt oheta Final Fantasy XIII, som den här gången fokuserar helt och hållet på den rosahåriga antihjältinnan. Och det räcker inte med att hon har varit frontfigur två gånger tidigare och räddat världen lite i förbifarten. Nej, den här gången är hon bokstavligen Guds sändebud, på väg att frälsa en döende värld genom att göra en lång rad menlösa MMO-doftande sidouppdrag. Till råga på allt har man konstant en radiopartner som berättar vad som ska göras och annat nonsens man inte orkar lyssna på. Till ytterligare råga på allt är radiopartnern Hope, även känd som den mest irriterande rollspelskaraktären de senaste tjugo åren. Det har inga vidare förutsättningar, alltså. ... Läs hela texten

Recension: Strider

Det är alltid vanskligt med att återuppliva gamla serier, särskilt när utvecklaren tidigare har gjort spel som G.I.Joe: The Rise of Cobra och Front Mission Evolved. Men Capcom har å andra sidan goda erfarenheter av det här. Duck Tales blev ju lysande, och jag envisas fortfarande med att kalla Bionic Commando ett höjdarspel med brister. För att inte tala om att de lyckades leda utvecklaren av det fenomenalt usla Saint Seiya-spelet till Playstation 2 till att sedan göra Street Fighter IV. Därför vacklade mitt intresse för Strider lite fram och tillbaka. Men det färdiga spelet är faktiskt ett höjdarspel. Med brister. ... Läs hela texten

Recension: The Lego Movie Videogame

Har man gjort en något så när barnvänlig filmtrilogi de senaste tre decennierna är chansen ganska stor att man även har blivit representerad i legoform, både som leksaker och som spel. Harry Potter, Indiana Jones, Star Wars, Batman, Lord of the Rings och snart The Hobbit har ju allihop tolkats i dansk plast. Därför var det både logiskt och rimligt att Traveller’s Tales fick sätta ihop ett spel baserat på The Lego Movie. Tyvärr har de här spelen tenderat att bli väldigt enahanda. Och man kommer inte ifrån att grundkonceptet i The Lego Movie Videogame är identiskt med praktiskt taget alla tidigare spel. ... Läs hela texten