Jag vaknade till en minst sagt oväntad nyhet. Osama bin Ladin som lyckats gömma sig i tio år är helt plötsligt, hastigt men mindre lustigt, död. Det känns abrupt. Saddam visste vi ju i alla fall att han var fast så det var bara en tidsfråga.

Reaktionen är försiktig lättnad. Karln låg trots allt bakom en hel del av det jävulskap som drabbat världen i modern tid och det kan i förlängningen bara vara en bra sak att han är borta. Samtidigt är jag inte hundra procent nöjd med hur det sköttes. Det optimala hade förstås varit att ta honom tillfånga och ställa honom inför rätta. I morse lät det som att ordern hade varit att döda, inte fånga, men nu sägs det att tanken var att försöka ta honom levande. Jag hoppas att det är så. Det vore nämligen ovärdigt ett civiliserat land, i krig eller inte, att ensidigt försöka utrota honom. Liiiite märkligt är det också att det gick så himla snabbt att sänka honom till havets botten. Det kanske är en sed, vad vet jag, men det är ett himla praktiskt sätt att dölja bevis och därför ett märkligt tillvägagångssätt. ”Soldaterna har hans kropp”, läste jag. Perfekt, då kommer ingen att kunna tvivla. ”Han har dumpats i havet.” Va?

En massa konspirationsteoretiker hävdar förstås att det var en avrättning och att det var fel att ha ihjäl honom överhuvudtaget. Då glömmer man att Osama bin Ladin var i krig. Han var en soldat. Han hade förklarat krig mot en övermakt som han hittills bara lyckats överleva genom att gömma sig. När de väl hittar honom är det lite sent att börja be om en civil domstol.

Att han nu blev martyr var också oundvikligt. Oavsett om bin Ladin hade fångats och förtvinat i fängelse, fångats och avrättats eller dödats i strid hade han blivit en martyr för sina anhängare. Det man måste tänka på nu är att striden mot terrorismen knappast är slut. Men det man också måste tänka på är att striden kan föras på många plan varav alla definitivt inte är militära.

Jag tror nämligen benhårt på att terrorister inte uppstår ur tomma intet. Visst, enstaka vridna ideologer och nöjesmördare finns det säkert, men den stora massan är människor som helt enkelt inte har något annat val. Det finns en enorm mängd orättvisor i världen och skulle man kunna få bort dem skulle det finns betydligt mindre anledning för folk att behöva dö för sin sak. Fast det förstås, det blir inte lika stora rubriker.

På det spåret tror jag också att demokratiseringsprocesserna i arabvärlden under våren, om de får fortsätta, i längden kommer att vara betydligt viktigare för freden i allmänhet än att ännu en ond gammal gubbe fått sätta livet till.