Ett nytt huvud åt Bumblebee

Lämna ett svar

Jag ägnade delar av dagen åt att städa upp närmare ett års skrot från arbetsbordet. Sedan jag blev klar med Smokescreen förra sommaren har jag inte haft något byggprojekt på gång så det har inte blivit prioriterat. Men nu tänkte jag få något fixat innan semestern tar slut, så jag plockade sönder min andra Bumblebee i beståndsdelar. Tanken är att han ska bli Goldbug, hans senare alter-ego i serien. Det innebär en annan färg men också ett helt annat huvud.

Så jag plockade isär Bumblebees huvud och sågade helt sonika, och aningen makabert, bort hans ansikte. Sedan har jag ägnat mig åt att konstruera ett nytt med visir och det ikoniska kantiga munskyddet. Det hela görs aningen pyssligare av att hela huvudet är cirka 1,5 centimeter i kubik, men nu börjar det ta sig. Nu behöver jag bara fixa en näsa och luftintagen på sidan, så börjar det likna något. ... Läs hela texten

Recension: Jojo’s Bizarre Adventure HD

3 svar

Min Mariah fingrar på sin urringning som helt plötsligt tycks mycket mer välfylld, varpå en ström av muttrar och skruvar flyger mot min fiende, som har blivit magnetiskt laddad. Men Dio är för snabb och har redan flugit upp ovanför skärmen, och innan jag har hämtat mig landar han med en ångvält på mig. Han skriker sitt karaktäristiska ”WRYYYYYYYYYYYYYYYY” och slår sedan sönder ångvälten, och mig.

Det tar inte många sekunder förrän Bizarre i titeln får sin förklaring i det här spelet. Den ursprungliga mangan var någon sorts superhjälteparodi där de sex hjältarna mötte fiender med allt mer underliga krafter. Det gav Capcom en ursäkt att verkligen släppa loss, och sätta ihop ett fightingspel med figurer som får Darkstalkers att kännas konservativt. För de som har läst mangan (vilket i och för sig är försvinnande få utanför Japan) är det en fröjd att se hur alla märkliga attacker har anpassats till ett fightingformat. Resultatet är ett spel som är obalanserat, smått kaotiskt… men också vansinnigt kul. ... Läs hela texten

Den vilda jakten på Ciaran

Lämna ett svar

Då var den sista bossen i Dark Souls-expansionen avklarad, men tyvärr är jag inte klar än. Dels har jag missat en del föremål som ska finnas gömda i staden, och dels finns en valfri boss som lär bli rätt jobbig att handskas med. Jag är i alla fall mycket nöjd med det hela hittills, det är utmanande men inte oöverkomligt. Det finns ett gäng nya rustningar om man letar noga, och ett gäng vapen, samt en massa mörkerbaserade magier att testa.

Problemet är bara att jag kan ha missat den rustningen jag helst vill ha. Jag har skaffat Artorias harnesk som ser riktigt bra ut, särskilt tillsammans med Crest Shield som matchar perfekt. Texturerna är helgrymma. Men till den skulle jag vilja ha Ciarans byxor. Ciaran är ännu en av Gwyns fyra riddare (Ornstein är en gammal bekant men alla de övriga finns här i expansionen: Artorias of the Abyss, Hawkeye Gough och Lord’s Blade Ciaran) som jag träffade ett kort tag efter att ha besegrat Artorias. Hon var rätt civiliserad och försökte inte ha ihjäl mig (till skillnad från det mesta i det här spelet) så jag lät henne vara. Sen insåg jag att hennes rustning bara går att få just från henne, och nu är hon försvunnen. ... Läs hela texten

Sådan Artorias, sådan Sif

Lämna ett svar

Var det någon som trodde att ett spel med undertiteln Prepare to Die Edition skulle vara enkelt? Nej, inte direkt. Det nya innehållet går att komma åt efter ungefär halva spelet (när man har skaffat Lordvessel) men det är mycket sannolikt att man inte är redo då. Det tog bara några timmar för mig att spela fram till det, och sedan kunde jag sätta min fot i det forntida kungariket Oolacile.

Och det är rätt uppenbart att det handlar om tidsresor, för man får besöka gamla områden i ny tappning, när de var aningen mer livliga. Fast trots att kartan är bitvis likadan finns det mycket nytt att hitta, inklusive en ny boss redan från start och en drake som eldar upp allt som rör sig. Innan man får komma in i själva staden måste man dock besegra Artorias, den mytomspunne riddaren, Sifs herre och kompanjon till Ornstein. ... Läs hela texten

Några produktiva småtimmar

Lämna ett svar

Runt halv två-tiden hade jag äntligen laddat ner hela Dark Souls: Prepare to Die Edition, uppdaterat Games for Windows Live och konfigurerat min Dual Shock 3 för att fungera på PC. Plus att jag förstås hade tagit hem Durantes mycket effektiva upplösnings-mod. Så redan från början kunde jag spela i betydligt bättre upplösning än konsolversionen.

Hur fungerar då PC-versionen? Jo, ganska exakt som på konsol. Med min handkontroll som emulerar en Xbox-dosa är alla knappar rätt placerade som standard, så det är bara att börja hacka loss. Med den högre upplösningen är det lättare att se detaljer på figurer och fiender, och lite senare upptäckte jag att det var mycket enklare att hålla ett öga på Quelaag när man faktiskt ser vad hon gör. Men jag går händelserna i förväg. ... Läs hela texten

Dark Souls i 1080p

Lämna ett svar

Det verkar som att PC-världen inte har några större problem med den dåliga konverteringen av Dark Souls. Användaren Durante på NeoGAF (uppdaterad länk) har tydligen efter 23 minuters arbete lyckats skapa ett fungerande högupplösningsläge för spelet, utan att modifiera den befintliga koden. Om det fungerar bra så är en av de stora bristerna med PC-versionen undanröjd och man kan avnjuta det nya innehållet med gott samvete.

Fast frågan är bara hur dålig koll From Software har på PC-utveckling om de inte kunde göra det där själva, eller om det finns några oväntade konsekvenser. ... Läs hela texten

My gameplay trailer for World of Warcraft: Mists of Pandaria

Lämna ett svar

Back when I worked for Gamereactor, I made a gameplay trailer during the World of Warcraft beta to show off what the game was all about. At that time, in 2004, the success of the game was probable but not certain, and I like to think that I helped introducing the game to many new players. After that, I made sure to create a trailer for each of the expansions, as much for my own enjoyment as anything else.

Well, here we are, eight years later, and I’ve just finished my first trailer exclusively for The Bearded Nerd. But you can expect more of the same: my old characters visiting the new world, a peek at the new race and the new class, some pet battles (although I apologize for not bothering to level up my pets to Pandaria levels) and even some of the brand new in-game cinematics. ... Läs hela texten

Jojo, det fungerar riktigt bra

Lämna ett svar

Det krävdes inte särskilt mycket funderingar innan jag köpte Jojo’s Bizarre Adventure. 199 kronor må vara hänt, men det här är ett spel som jag vet att jag kommer att spela framöver. Lyckligtvis verkar det vara en riktigt bra konvertering. Förutom små laddningstider är det tämligen arkadperfekt och grafikfiltren fungerar faktiskt bra. Onlinestödet är också oväntat bra och trots att jag matchas mot japaner (det lär inte vara så oerhört många som har köpt det här) fungerar det laggfritt. Dessutom verkar Pet Shop antingen ha tonats ner eller så är det någon gentlemannaöverenskommelse att inte använda honom, för han syns till väldigt lite. Så jag är nöjd. Jag ska utforska vidare och dominera nybörjare med min Mariah, så blir det recension längre fram… ... Läs hela texten

Recension: Dust: An Elysian Tail

Lämna ett svar

Innerst inne fruktade jag att det aldrig skulle släppas. Jag menar, ett hyperanimerat plattformsactionrollspel med drag av både Castlevania, Strider och Muramasa, utvecklat av en enda kille. Någonstans kändes det som att ambitionen skulle överstiga talangen och att Dust skulle förbli vaporware efter alla dessa år.

Men icke. Dean Dodrill har fullföljt sitt uppdrag och har skapat ett smärre mästerverk praktiskt taget ensam, med bara hjälp från ett par musiker och förstås ett gäng röstskådespelare. Och det är mycket riktigt ett fullfjädrat actionrollspel komplett med massvis av olika miljöer, ett helt stall med fiender av olika slag och både ett smidigt level-system, en uppsättning utrustning och föremål att använda samt ett oerhört genomtänkt crafting-system som minimerar onödigt spring. ... Läs hela texten

Och en liten utflykt norrut

Lämna ett svar

Knappt hade jag kommit hem förrän det blev att sätta sig på bussen och åka norrut i sex timmar. Jag mötte upp föräldrarna och åkte upp till vår stuga i fjällen över helgen. Fullständig lugn och ro, med undantag för en mygginvasion en av nätterna, och så hann jag läsa hela The Name of the Wind av Patrick Rothfuss. En mycket bra bok, nu ska jag sätta mig med uppföljaren. Fast först har jag en del spel att plöja igenom så snart som möjligt, Dark Souls: Prepare to Die och Jojo’s Bizarre Adventure HD ska ju släppas mycket, mycket snart… ... Läs hela texten