Maffig Transformers-final

Lämna ett svar

Då har jag äntligen sett Transformers: Dark of the Moon, i 3D förstås. Det blev den första filmen jag såg i 3D och där måste jag väl säga att upplevelsen var värd de extra slantarna, åtminstone för en sån här mastodontrulle.

Och generellt är jag nöjd. Michael Bay har fortfarande lite svårt att strukturera upp handlingen och han fick IG i fysik i grundskolan, men i gengäld vräker han på med precis allt och lite till. Möjligen är starten seg men upplägget liknar ettan en hel del och när det brakar loss… då brakar det verkligen loss. ... Läs hela texten

Fightingspelens historia: 2D-spelens storhetstid

2 svar

I en serie på fem delar berättar jag historien om fightingspelens uppkomst, framgångar, fall och återkomst.

Del 1 – Del 2 – Del 3 – Del 4 – Del 5

Skaparna av Street Fighter hade under tiden fungerat på en egen, inofficiell uppföljare. Det blev två. SNK släppte först Fatal Fury, ett spel som i mycket liknade Street Fighter. Bröderna Terry och Andy samt polaren Joe var spelbara och det gick att samarbeta mot datorn, en funktion Capcom inte svarade på förrän långt senare. Fatal Fury skulle sedermera få en lång rad uppföljare och kulminera i Garou: Mark of the Wolves, ett av de mest polerade fightingspelen någonsin. Den andra titeln var Art of Fighting, som visserligen inspirerades mer än lovligt av Street Fighter II, men också hade en del nyskapande idéer som superattacker och spektakulär grafik med enorma handritade karaktärer. ... Läs hela texten

Fightingspelens historia: Ursprunget

3 svar

I en serie på fem delar berättar jag historien om fightingspelens uppkomst, framgångar, fall och återkomst.

Del 1 – Del 2 – Del 3 – Del 4 – Del 5

Fightingspel, slagsmålspel, beat’em ups, kärt barn har många namn. Och ännu fler är definitionerna av vad som utgör ett riktigt fightingspel, så innan vi börjar är det kanske dags att bestämma sig, för annars skulle den här artikeln lätt kunna dra iväg till Ninja Gaiden eller Devil May Cry. Ett fightingspel handlar om två slagkämpar som slåss mot varandra tills någon tömt sin energimätare eller tiden går ut. Punkt slut. Inga domarslut, man slåss inte om poäng, och man slåss inte mot fler än en motståndare åt gången. ... Läs hela texten

Fint FF-folk kommer sent

Lämna ett svar

Det tog en himla tid, men nästa vecka släpps äntligen det omryktade Final Fantasy VII-paketet till Little Big Planet. Det och Metal Gear var ju bland de första som det ryktades om för flera år sedan. Vad blev det då efter alla dessa år? En flöjtremix av One-Winged Angel? Hela Midgar återskapat i filt och wellpapp? Eller åtminstone några mekaniska chocobos att rida på?

Det bidde inte det. Det bidde fem kostymer, varav Vincent bara går att köpa om man skaffar allihop på en gång. Cirka 60 kronor kommer det att kosta och den 13:e släpps det. Hmmm. Jag skulle överdriva om jag skrev att jag var extatisk. Det är ju en småkul samling figurer men å andra sidan har jag fortfarande köpt varken Ico-, Street Fighter- eller något figurpaket överhuvudtaget (om man inte räknar det som följde med i Metal Gear-paketet), så chansen att jag skaffar detta är rätt obefintlig. ... Läs hela texten

Blaster och Soundwave har anlänt

1 svar

Oväntat snabbt anlände min senaste Hong Kong-beställning idag. Omsorgsfullt paketerade i frigolit fanns Device Label Broad Blast (i väst allmänt känd som Blaster) och Music Label Soundwave (i väst allmänt känd som Soundwave). Medan Blaster har en rätt traditionell förpackning har Soundwave en som mer uppenbart flörtar med Ipod-estetiken. Den ursprungliga figuren och den som är på omslaget är kritvit, trots att just vit är en färg som han aldrig egentligen haft. Det verkar också vara den version som har sålt sämst, så det finns någon rättvisa. ... Läs hela texten

Åh nej, Langdell är tillbaka

Lämna ett svar

Ni minns kanske när jag berättade om Tim Langdell, den smått galne Edge Man som fixerat sig vid att försöka äga allt vad Edge heter i spelsammanhang. Nu har han tydligen lyckats producera ett spel, det märkligt döpta Edgebobby2 som säljs på Iphone. Det ska tydligen vara en nyversion av ett av de spel han faktiskt utvecklade för sisådär trettio år sedan, men att han var tvungen att smyga in ett omotiverat Edge där är både skrattretande och skrämmande, eftersom det tyder på att han inte har gett upp den juridiska kampen som han förlorade med besked. ... Läs hela texten

Tack, Vasa Bryggeri, tack!

5 svar

Idag var jag på Ica Maxi för att köpa lattepulver. Det är av någon anledning det enda stället i stan som har den sorten jag vill ha. Jag hade handlat klart och var på väg mot kassan när jag såg den. En hel pall med Coco Bahia. Min värld snurrade runt.

Bara häromdagen skissade jag på en blogg om försvunna smaker som jag vill ha tillbaka. Där var Coco Bahia en av den viktigare. Den var på något sätt en symbol över det glada åttiotalet då drycker som Vira Blåtira kunde lanseras och faktiskt leva kvar ett tag. Då Coca Cola och Fanta bara var två drycker i mängden. Jag hade nästan tänkt ringa Vasa Bryggerier och tipsa dem, och så står den redan här framför mig. ... Läs hela texten

Alla mina World of Warcraft-trailers

Lämna ett svar

Det blev snabbt en vana för mig att sätta ihop en ny trailer för World of Warcraft-expansionerna, efter att jag hade gjort den första betavideon 2004. Den allra första videon var däremot av rätt dålig kvalitet, i 4:3-format och med hackig bild på grund av min tokusla dator då. Därför passade jag på att göra en remake av den videon häromåret.

Som vanligt när det ska göras remakes (se Resident Evil, Mega Man, Metroid, ja, själva World of Warcraft för den delen) blir det oftast bara den första delen som får sån uppmärksamhet och därför är Burning Crusade-trailern lite risigare. Men i gengäld var musiken till den förmodligen den bästa hittills. Det var inget direkt berättande i den men jag ville få med allt det nya och visa upp alla nya områden och underliga varelser jag hade stött på. ... Läs hela texten

Tankar om Firelands

Lämna ett svar

Det tog inte lång tid att ta sig till Molten Front, och lyckligtvis var det nya uppdrag varje dag. Dessutom var det en del riktigt bra storymoment där, även efter att jag hade löst hela problemet med Thrall. Men så följer jag Malfurion in på slagfältet. Där är det fullt kaos, som sig bör. Blizzard har blivit bättre och bättre på att få storslagna scener att fungera trots att man ska göra uppdrag mitt i alltihop. Så jag räddar lite folk, spöar lite eldgubbar och återvänder för min belöning. Då får jag veta att jo, visst har jag jobbat på bra men för att komma någon vart behöver jag 300 godtyckliga pryttlar som kan samlas ihop runt tio stycken om dagen. Tack, men nej tack Blizzard. ... Läs hela texten

Recension: Child of Eden

Lämna ett svar

Det står ”Better with Kinect” på omslaget. Jag skulle vilja säga att Child of Eden ska spelas med Kinect och inget annat. Efter ett halvår av menlöst partytjafs, fitnesstränare och dansvarianter finns äntligen spelet som visar vad Microsofts kamera egentligen är till för. Jag köpte den enbart för det här spelet (själva spelet fick jag av Ubisoft) och jag ångrar mig inte en sekund. Även om det inte skulle komma något mer Kinect-spel har Child of Eden visat mig en glimt av Framtiden. Inte den enda framtiden, får jag hoppas. Men några såna här spel varje år som komplement till traditionellt spelande så kunde jag inte vara mer nöjd. ... Läs hela texten