Produktionsrapport från hemmabygget

Lämna ett svar

Imorgon slutar min semester och det är åter till verkligheten som gäller. Ett av mina mål var att försöka bygga klart min gigantiska Smokescreen-figur och även om den inte riktigt blev klar är jag i alla fall på målrakan nu. Sammanlagt blev det ungefär sex heldagars byggande de här tre veckorna. Själva konstruktionen är mestadels klar nu och alla delar är på plats. Det som jag har ägnat den här helgen åt är att polera upp alla bitar som jag har sågat i och fixa till nya ändbitar på saker som är kapade. Dessutom har jag filat ner mellangärdet som hade rätt uppenbara Unicron-detaljer, och gjort nya framsidor där. ... Läs hela texten

Transformers 2, tagning 2

Lämna ett svar

I hypen runt film nummer tre passade jag på att plocka upp Transformers: Revenge of the Fallen på Blu-Ray. Efter att ha sett den på bio var jag knappast sugen på att se den igen men nu när den reas ut kändes det ändå vettigt att lägga den till samlingen.

Det faktum att det är en medelmåttig film, i bästa fall, har inte förändrats. På onödigt långdragna två och en halv timme finns förstås några riktigt bra scener. Problemet är att det mesta däremellan är ologiskt, hafsigt och ofta riktigt korkat. Skämten är pinsamma och alla människor utom möjligen Sam hade kunnat förintas utan att handlingen hade påverkats ett dugg. Nog för att det är utfyllnad för att inte behöva rendera en hel film, men det är mestadels det som gett filmen dess välförtjänt dåliga rykte. ... Läs hela texten

Nästa Soul Calibur-nykomling

Lämna ett svar

Producenten för Soul Calibur V har just visat upp en ny karaktär, och vi kan konstatera att vi kan ta farväl av Taki. Inget namn eller något annat är avslöjat, men det är rätt uppenbart att den här tjejen ska ersätta vår gamla ninjatant. Fast oroa er inte, i och med att hennes stil bevaras så kommer hon garanterat att gå att skapa i figurbyggarläget. Det är ju inte som om Taki har särskilt unika kläder.

Vad ska man då tycka om denna? Mjo, en yngre, gladare version av Taki kan väl fungera. Valet av hårfärg var väl för att göra henne mer distinkt från sin föregångare, och förmodligen kommer de att hitta på någon bakgrundshistoria där hon är en ättling till någon utlänning. Eller till Arthur, eller Setsuka. Eller Arthur och Setsuka, vem vet? ... Läs hela texten

Recension: Suikoden Tierkreis

Lämna ett svar

Efter en lång paus nådde jag äntligen slutet på Suikoden Tierkreis och kan sammanfatta mina intryck av vad som fortfarande, två år efter premiären, är det senaste spelet i Konamis rollspelsserie. Att det överhuvudtaget blev ett sånt uppehåll säger ju en del om spelet. Någon klassiker i stil med Suikoden II, Suikoden III eller Suikoden V är det definitivt inte, men samtidigt har det sina poänger.

Strukturen i Suikoden Tierkreis är samma som i tidigare spel. Man får döpa en huvudperson som hänger med ett kompisgäng ut på äventyr men som sedan blir involverad i en dramatisk berättelse där 108 hjältar ska samlas för att bekämpa ondskan. Inga krångligheter där. Däremot valde Konami av någon anledning att frångå tolv år av tradition och istället placera Tierkreis i en helt ny värld med nya regler. I samma veva har spelsystemet förenklats, liksom i del fyra är det bara fyra spelbara figurer (vilket visserligen beror på DS:ens bristande prestanda) och minispelen lyser med sin frånvaro. Det saknas helt enkelt finess och den enkla elegans som det femte spelet erbjöd. ... Läs hela texten

300 toppspel #25: International Karate +

Lämna ett svar

International Karate +
Format Amiga
Utvecklare System 3
År 1988
Genre Fighting

Det första fightingspelet jag någonsin testade var International Karate +, ett av flera spel jag fick med när jag köpte min begagnade Amiga. Upplägget var enkelt: tre karatekämpar slåss mot varandra tills någon har tagit sex poäng. Till sitt förfogande hade man en stor mängd olika attacker och det gällde att freda sig mot båda motståndarna så gott det gick. Trots en enda bakgrund och rätt fula figurer var spelet ändå elegant på något sätt i sin överdrivna estetik och med kung fu-samplingar i massor. Det blev snabbt beroendeframkallande att kämpa sig fram och erövra nya bälten, även om jag aldrig nådde slutet. Det må ha varit simpelt men det dröjde ända fram till SNES-premiären av Street Fighter II innan jag spelade något bättre fightingspel. ... Läs hela texten

Allt har rollspelsinslag numera… förutom rollspelen

Lämna ett svar

Är det bara jag som börjar vara less på att varenda litet spel ska ha rollspelsinslag numera? Det går knappt att hitta ett nytt spel idag där man inte levlar upp det ena eller andra och placerar poäng eller låser upp förmågor allt eftersom. Ofta är det specifikt för onlinelägen där man bygger upp erfarenhet och på så sätt låser upp nya vapen som ofta är bättre än de vanliga, vilket motsäger hela grejen med att tävla i onlinespel till att börja med. Hur skulle det se ut om jag mötte en bättre Ryu-spelare i Street Fighter och inte nog med att han hade spelat tusen matcher mer än mig, han tålde också 20% mer och kunde kasta tredubbla Hadoken? ... Läs hela texten

Fightingspelens historia: Återuppståndelsen

Lämna ett svar

I en serie på fem delar berättar jag historien om fightingspelens uppkomst, framgångar, fall och återkomst.

Del 1 – Del 2 – Del 3 – Del 4 – Del 5

Just när det såg som mörkast ut släppte Capcom sin bomb. Street Fighter skulle återvända, nio år efter det senaste spelet. Street Fighter IV var frälsaren, räddaren i nöden. Med hela det ursprungliga gardet och några fräscha nykomlingar var det ett spel som lockade både borttappade fans från SNES-eran och de som hängt kvar med serien i vått och torrt. Följaktligen blev det en enorm succé och visade att genren fortfarande hade mycket att ge, med rätt kombination av nostalgi och moderna funktioner. ... Läs hela texten

Fightingspelens historia: Nytt årtusende, nya riktningar

Lämna ett svar

I en serie på fem delar berättar jag historien om fightingspelens uppkomst, framgångar, fall och återkomst.

Del 1 – Del 2 – Del 3 – Del 4 – Del 5

Namco hade slagit sina påsar ihop med ärkerivalen Sega och gett Dreamcast sin största systemsäljare: Soul Calibur. Smått chockade stannade de andra utvecklarna upp för att tänka efter. Tecmo släppte sitt andra Dead or Alive, och använde rörligheten från Soul Calibur för att skapa större arenor där man kunde röra sig mellan olika områden. Namco själva tog ett steg tillbaka med Tekken Tag Tournament som egentligen bara blandade Tekken 3 med tag-team-läget som Capcom och SNK hade hittat på, något som även Tecmo hade med i Dead or Alive 2. Ja, 2000 var tag-teamets år, när Playstation 2 lanserades med ovan nämnda spel samt det rätt usla tredimensionella Street Fighter EX3, även det med två kämpar mot två. Till och med Marvel vs Capcom 2 och Capcoms småobskyra Project Justice: Rival Schools 2 använde utbytbara kämpar i striderna. Egentligen bryter den spelvarianten mot grundregeln för genren, att det alltid är en mot en. Men samtidigt användes två karaktärer bara i en del specialattacker. ... Läs hela texten

Fightingspelens historia: Den tredje dimensionen

1 svar

I en serie på fem delar berättar jag historien om fightingspelens uppkomst, framgångar, fall och återkomst.

Del 1 – Del 2 – Del 3 – Del 4 – Del 5

Så, stopp på bandet. Vi spolar tillbaka till 1993 och det nysläppta Virtua Fighter. Även om Virtua Fighter var spektakulärt fick det ungefär samma historia som Street Fighter: det släpptes inga riktiga efterapare förrän Sega själva följde upp framgångarna med ett mycket bättre spel. Virtua Fighter 2 gjorde grafiken betydligt läckrare då kämparna nu var klädda i texturer istället för att bara bestå av kantiga block. Virtua Fighter 2 blev en miljonsäljare då det konverterades till Saturn och var en av de stora anledningarna att köpa Segas konsol. ... Läs hela texten

300 toppspel #24: Crackdown

Lämna ett svar

Crackdown
Format Xbox 360
Utvecklare Realtime Worlds
År 2007
Genre Action

Jag hade väl egentligen inga som helst förväntningar, och som många andra såg jag Crackdown som ett medelmåttigt spel man köpte för att kunna testa Halo 3 tidigt. Ack så fel jag hade. Efter bara några minuter med det här lilla mästerverket var jag fast. Att klättra och hoppa runt är en av mina favoritsysselsättningar i spel och Crackdown bjöd på sånt i parti och minut. Att varje lyckad klättring belönades med en orb som i slutändan gjorde min agent ännu snabbare och starkare var förstås också briljant. Men det som verkligen fick spelet att fungera, förutom en draw distance som inte var av denna värld, var den perfekta spelkontrollen. Det gick att göra vansinneshopp ut i ingenstans och ändå landa elegant mitt på en flaggstång. Jag vete sjutton hur de lyckades få till en sån precision men strålande var det i alla fall. ... Läs hela texten