Lego släpper fler och fler stora, dyra set som onekligen riktar sig till oss vuxna samlare. Man skulle kunna tro att den huvudsakliga publiken har glömts bort. Men så är det förstås inte. Lego har hundratals olika set till salu vid varje givet tillfälle, i alla olika prisklasser. Oavsett om du vill köpa något som present eller kanske något åt dig själv för att se vad Lego erbjuder idag (och sedan fastna och köpa de där jättepaketen för tusentals kronor), här är tio rekommendationer med ett riktpris under 300 kronor. Om du vill komma billigare undan brukar Webhallen har snäppet lägre priser. Åhlens, Toys R Us och BR har också återkommande reor med 25-30% rabatt. Andra butiker brukar också ha årliga större reor, men då bör man snarare passa på att köpa de dyrare seten istället för de här.
Gränslöst lurendrejeri, nu på Playstation 4
Kommer någon ihåg Limbo of the Lost? Det där fenomenalt usla spelet som bokstavligen var ihopsatt genom att ta screenshots från andra, bättre spel och använda som bakgrunder? Och som sedan ”marknadsfördes” genom att utvecklarna skrev fejkade recensioner och hängde på diverse forum, för att slutligen fly till Sydamerika när sanningen uppdagades? Det var humor, och ett varnande exempel för hur skrupelfria vissa kan vara när det finns pengar inblandade. Och det var också tydligen inspiration för många andra skrupelfria skitstövlar.
Recension (typ): Pokemon Go
Idag tänkte jag bara ta en liten promenad ner på stan efter jobbet. Det blev en promenad ner till parken, som blev en promenad över till Frösön, som blev en promenad ytterligare någon kilometer innan jag tänkte vända och ta bussen hem … innan jag promenerade tillbaka till stan. Jag kan inte säga att Pokemon Go har förändrat mitt liv, men om man ska tro på det här med att motion är bra så har det i alla fall förlängt det.
Det går inte att sätta ett betyg på det här, och det tänker jag inte heller göra. Som spel betraktat är det ytterst bristfälligt. Vi ska inte ens börja att tala om att det var närmast ospelbart när jag allra helst ville kunna spela det, på långa promenader nere i Göteborg när jag knappt kunde logga in. Man kan nämna åtskilliga krascher, att GPS:en tappar synk, att spårningen av Pokemon är närmast slumpmässig och att den geografiska fördelningen är allt annat än rättvis. Man kan gnälla över att det fungerar sisådär med att fånga sina monster – ibland kliver en CP756:a lydigt ner i bollen och ibland får man slösa tjugo bollar på en ursvag Venonat som sedan retsamt springer iväg.
Ljuvlig Nier 2-musik
Musiken i Nier var en av de största anledningarna till att spelet var så bra, och del två verkar inte bli annorlunda. Keeichi Okabe återvänder för att skriva musiken och Emi Evans står för sången även denna gång. Det här verkar vara en del av ett längre stycke, men visst får det Nier-känslorna att flöda.
Samtidigt har Square-Enix meddelat att Nier: Automata släpps även till PC. Nästa vår kommer det. Bara att bädda ner sig med ”Hills of Radiant Winds” och vänta då.
Transformers Titans Return: Blaster och Rewind
Det har inte varit lätt att få tag på en vettig Blaster på sistone. Han började som en bergsprängare, som använde samma sorts kassetter som Soundwave. Ursprungligen var han en annan leksak med inbyggd radio, vilket förklarar en del märkliga detaljer på honom. Men formen gjorde honom knappast populär under åren, och i bästa fall fick vi någon sorts ommålad Soundwave, på den tiden då även Soundwave fick märkliga fordonsformer. Den första riktigt coola Blaster jag hittade förvandlades till en USB-hubb, men den hade lite för många kompromisser i designen.
Lite Warcraft igen
Jag blev övertalad att hoppa in i World of Warcraft igen, efter ganska exakt två års total frånvaro och innan dess nästan lika länge sedan jag spelade aktivt. Jag körde Pandaria upp till 90, och hoppade in för att se hur figurerna designades om till Warlords, och sen har jag inte rört det. Så dels behövdes det en gigantisk nerladdning (som fortfarande inte är klar) och dels har precis allting förändrats. Jag vet inte om jag har glömt alla förmågor eller om de har bytts ut på min munk och min paladin, men obekant var det i alla fall.
No Man’s Sky är inte för alla
Recensionerna på No Man’s Sky har trillat in och det verkar få ett snitt kring låga sjuor. Men man ska generellt inte gå på snitten, och det här är ett lysande exempel varför. Det är nästan ingen som faktiskt sätter sjuor, utan antingen är det 5-6 eller 8-9. Det är alltså minst sagt polariserande och recensionerna säger helt olika saker. Men faktum är att båda sidorna har rätt.
Jag har spelat No Man’s Sky i tre dygn (nästan bokstavligen) och skulle nog placera mig i den högre skalan, men samtidigt ser jag definitivt poängerna hos dem som ogillar det. Låt oss till att börja med fokusera på PS4-versionen, för PC-versionen är bokstavligen trasig och bör undvikas överhuvudtaget tills vidare. Men det finns massor av brister. Till att börja med är spelet i grunden tämligen enformigt. Samla material, hitta instruktioner, bygg saker, tills du är less på planeten och drar vidare. Att slåss mot fiender är inte särskilt givande, varken på land eller i rymden. Planeterna tenderar att ha starka likheter med varandra och det finns inga extrema miljöer som gasjättar – allt är vad vi skulle kalla ”jordliknande” planeter, om än möjligen med radioaktiva stormar eller en befolkning av dinosaurier.
Transformers Titans Return: Blurr och Wheelie
Det är relativt lätt att samla Transformers nu för tiden. Det släpps fler än någonsin, men väldigt få är något att ha. Dessutom börjar jag ha alla jag någonsin har önskat mig, så jag behöver bara hålla utkik efter rejäla förbättringar. Titans Return är den senaste ”Generations”-serien, baserad delvis på de ursprungliga figurerna och delvis på de pågående serierna (som baseras mestadels på de ursprungliga figurerna). På ett lustigt sätt har de senare årens mer samlarinriktade figurer varit en parallell till originalen. Först kom en stor mängd figurer som främst fokuserade på de första två åren: de ursprungliga bilarna, flygplanen och diverse annat. Optimus Prime, Megatron, Starscream, Bumblebee, Prowl, Soundwave, Grimlock. Dem. Sen kom Combiner Wars, som speglade 1986 års gimmick – praktiskt taget alla figurer gick att kombinera med varandra. En modern form av ”Scramble City”-konceptet gav oss nya versioner av Devastator, Defensor, Menasor, Bruticus och Superion, och det är inte ens slut än, med både Computron och ännu mer obskyra combiners som Leokaiser på väg. Och nu kommer vi alltså till 1987, då masters tog över: Headmasters, Targetmasters och senare Powermasters.
Återbesök i Westeros, säsong tre
Den tredje säsongen av Game of Thrones innehåller väldigt mycket, och ändå täcker den en väldigt kort tidsperiod. Från början till slutet hinner det inte gå så lång tid, och positionerna förflyttas inte särskilt mycket. Det beror förstås delvis på att säsongen bara täcker en halv bok. Men det hade aldrig gått att skära bort tillräckligt mycket för att klämma in båda säsongerna (särskilt med tanke på att det händer en hel del även i nästa). Det märks på att varje avsnitt oftast bara har en eller två scener med varje given huvudperson, även om de generellt inte hoppar över någon som det ibland händer senare. Det man snarare märker är att introsekvensen nästan aldrig används. Väldigt många avsnitt börjar direkt utan att slösa några minuter på det pampiga ledmotivet.
Sakura Shinguji i skala 1:8
Efter några kvällars målande och byggande är den klar, en fullständigt fantastisk statyett av Sakura Shinguji från Sakura Wars 1, 2 och 4. Även om de senare spelen blandade in nya huvudpersoner var det ingen tvekan om att hon var den viktigaste i serien som ju bokstavligen bär hennes namn. Jag har faktiskt bara sporadiskt testat de två första spelen eftersom de aldrig översattes, och dialogtunga strategispel är ingen höjdare om man inte förstår språket fullt ut. Troligen har jag spelat mer med henne i Project x Zone än någon annanstans. Men Sakura har en tjusig, klassisk design och när jag hittade den färdigbyggda figuren i en butik i Akihabara kunde jag inte motstå, trots priset på 14000 yen.
