Förra året vann spellåten Baba Yetu från Civilization IV en Grammy, men då var det delvis fusk eftersom kompositören hade släppt den på ett annat album för att kunna kvalificera sig. I år är det annorlunda, och i kategorin soundtrack är nu Journey nominerat tillsammans med en rad traditionella filmer. Och det är inte direkt något amatörutbud. Austin Wintory tävlar bland annat mot John Williams (Tintin), Hans Zimmer (The Dark Knight Rises) och Howard Shore (Hugo). Att vinna i det startfältet lär inte bli det enklaste, men det är i alla fall ett litet exempel på hur spelmusiken äntligen börjar tas på allvar. Åtminstone samma sorts allvar som soundtrack i övrigt, som inte är den allra mest radiovänliga genren. Det är också ett tidens tecken att det är ett nerladdningsbart spel som får den här äran, och inte något ordinärt mastodontspel som Mass Effect 3, Halo 4 eller ens World of Warcraft.
Lyckad Bioshock-cosplay
Att klä ut sig till spelfigurer brukar i många fall vara en i bästa fall harmlös och i värsta fall sorglig historia. Cosplay är något som få behärskar. Är man kreativ, söt och råkar likna spelfiguren i fråga kan det däremot bli riktigt bra. Den ryska (förmodade) spelfantasten Anna Moleva gjorde en så bra tolkning av Elizabeth från Bioshock Infinite att Irrational nu har anställt henne som officiell modell. Hon kommer att medverka i reklamsammanhang för spelet och även göra framträdanden på evenemang.
Persona 4 rockar igen
Persona 4: Golden är äntligen här, och nu kan man väl säga att Vita har fått ett riktigt gediget rollspel. Persona 4 var redan i ursprungsskick ett av de matigaste och också bästa rollspelen till Playstation 2, och den här versionen är ytterligare polerad till närmast perfektion, än så länge. Dialoger och mellansekvenser är förstås knivskarpa på den här skärmen, men den främsta fördelen är att spelet har blivit ännu mer användarvänligt och lättillgängligt, trots att det också har fått nya toksvåra svårighetsgrader. Men det är en del av charmen, att man kan spela det antingen som det hårdaste, elakaste dungeon crawler-självspäkningen någonsin, eller som en lugn promenad genom en grym story.
Nio dagar kvar!
Nu är biljetterna till The Hobbit inköpta och i säkert förvar till nästa onsdag. Det blir en föreställning i vanlig 3D eftersom Östersund och 99% av Sverige inte har kommit på det där med High Frame Rate än. Förhoppningsvis löser det sig. Men jag blir frustrerad av all okunskap och alla felaktigheter. Aftonbladet gjorde ännu ett journalistiskt bottennapp när de rapporterar att det är bäst att ta med spypåsen, för att en person i Nya Zeeland blev åksjuk av filmen. Att det förekommer bland vilka 3D-filmer som helst är förstås ingen anledning att inte locka några extraklick till Sveriges i särklass sjaskigaste ”nyhetstidning”. Jag har också hört alla möjliga diskussioner om att 24 fps är fullt tillräckligt, att det ser sämre ut i högre frame rate och att ”ögat ändå bara kan uppfatta 10-12 bilder per sekund”, vilket låter fullständigt befängt. I så fall var min datoruppgradering som tog Mists of Pandaria från cirka 30 fps till runt 70 helt bortkastad. I så fall är det onekligen ingen skillnad på att spela ensam eller split screen i Dynasty Warriors. I så fall kan bilspel och fightingspel sluta försöka pressa maximal uppdatering och istället nöja sig med 10.
En helg, nitton slagsmål
Nu är den extrainsatta fightinghelgen 2012 slut, och en himla massa fightingspel (och blandade beat’em ups) har det blivit, både gamla och nya. Ovanligt för den här gången var att vi för första gången inte behövde koppla in varken Dreamcasten eller Playstation 2:an. Den här generationen har ju verkligen varit ett uppsving för genren, och det ska bli spännande att se om det varar.
Då så, utan någon inbördes rangordning, här är mina tankar kring helgens spel:
Dead or Alive 5
Rätt ordentligt pervigt och med tveksamt djup, men väldigt lättspelat och rätt fräscht. Jag trodde grafiken skulle kännas äldre än vad den gör. Mila är oemotståndlig och näst efter (likaså rödhåriga) Hilde är hon den klart bästa nykomlingen på länge. Rig är Goh från Virtua Fighter korsad med Cole från Infamous och oerhört trist som karaktär, men halvkul att spela med. Tina går inte att spela med i blandat sällskap. Oväntat involverat story mode. Positiv överraskning.
Det bakvända fightingspelet
Ett av den här fightinghelgens lågvattenmärken har nu passerats. Jag köpte ju nyligen en Hyper Neo-Geo 64 med tre av de fyra fightingspelen som släpptes till formatet. Lite Samurai Shodown 64 2 har vi spelat, och det är bara dåligt. Buriki-One däremot, det är fascinerande dåligt.
Tillsammans med 3D-versioner av sina största serier valde SNK att testa ett helt nytt koncept till sin tredimensionella arkadhårdvara. Buriki-One är inte ett traditionellt fightingspel utan har mer inslag av MMA. Trots att Ryo Sakazaki från Art of Fighting gästspelar så är det strikt realistiskt, inte en eldboll eller superattack så långt ögat kan nå. Energimätarna är mer abstrakt utformade och det är svårt att avgöra exakt hur mycket mer man tål. Det är inget problem i sig.
Figma Link har anlänt!
Nu är han äntligen här, Figma-versionen av Link. Den här figuren är baserad på hans utseende i The Legend of Zelda: Skyward Sword och jag kan direkt konstatera att jag inte har spelat det, och inte heller är något gigantiskt fan av Link längre. Men det spelar ingen roll i det här fallet. Link är ändå legendarisk, och ändå har det praktiskt taget aldrig släppts några vettiga figurer av honom. Det finns någon enstaka, oftast med dålig poserbarhet och bristfälliga detaljer.
Eftersom det här är en Figma så är både poserbarheten och detaljrikedomen strålande. Designen är generellt enkel, lite celshadad i största allmänhet, vilket stämmer överens med hans utseende i spelet. Men det här är knappast någon billig actionfigur. Som vanligt följer det med en drös valfria tillbehör. Svärdet och skölden är förstås givna, och påpekas bör att Link för en gångs skull bär svärdet i höger hand eftersom Skyward Sword skulle spelas med en Wiimote och majoriteten av spelarna faktiskt är högerhänta. Men jag är imponerad av hur skölden sitter fast. Jag är van vid antingen en pinne som sitter i ett hål på armen, eller någon sorts klämma som håller fast den. Här finns ett isärtagbart handtag som man placerar i en av de valfria händerna och sedan fäster i skölden. På samma sätt går bandet att ta loss och placera runt armen. Så Figma Link håller faktiskt i sin sköld, vilket gör mycket för helhetsintrycket. Däremot var det väldigt pilligt att få fast svärdet i handet, jag fick bända upp handen en aning för att komma åt. Det brukar ju gå att ta loss svärdshandtaget för att göra sånt enklare.
Inget intresse för Elite?
Det ser lite segt ut för Kickstarter-insamlingen för Elite: Dangerous. Visserligen är det 37 dagar kvar, men inströmningen har saktat ner och fortfarande saknas mer än hälften av pengarna. Visserligen var det rätt dåligt med innehåll till en början, men nu har Frontier fyllt på med lite mer, inklusive en ny video.
Om du vill se ett nytt Elite kan det nog vara en bra idé att bidra lite här. Jag vågar inte tänka på vad som händer med det här spelet om Kickstarter-planerna misslyckas…
Nu är Mists of Pandaria äntligen färdigt
Idag släpptes patch 5.1 av World of Warcraft: Mists of Pandaria och det känns som en ganska viktig uppdatering. Nog för att det redan finns mycket att göra i spelet, men flera större funktioner har inte funnits med förrän nu.
Den stora nyheten, för mig, är Brawler’s Guild. Det är en underjordisk turnering där hågade kämpar får slåss mot diverse motståndare. Det intressanta är att inträdesavgiften är rejält dyr och bara tillgänglig för ett fåtal, plus för inbjudningar. Förhoppningsvis innebär det en lite exklusiv stämning och lite mer prestige, utanför det reguljära rädandet och PVP:andet. Det behövs mer unika grejer som binder ihop communityt på en specifik server, nu när det mesta är uppsplittrat på olika servrar oavsett om man bara springer runt och äventyrar, kör instancer eller PVP.
En ny Wii
Lite oväntat väljer Nintendo att släppa en ny modell av Wii nästan samtidigt som Wii U. Wii Mini ser dessutom mer annorlunda ut från den gamla konsolen än Wii U, vilket säkerligen kommer att förvirra många. Det är en ganska läcker retrolook med lock istället för skivmatare, men Wii Mini har ett antal begränsningar. Dels kan den inte köra Gamecube-spel och dels finns tydligen ingen som helst internetanslutning! Den är tänkt att vara en enklare konsol för barn och i gengäld kostar den ”bara” 99 dollar.
