Det var rejält oväntat, men Takara har gått ut med att Fortress Maximus, den allra största Transformern någonsin, kommer att släppas i nyutgåva i april. Han finns redan för förbokning på Big Bad Toystore och jag funderar på hur jag ska göra. Faktum är ju att jag äger originalet och är mycket nöjd med den, men min är inte i närheten av komplett. Skulle jag sälja den nu får jag förmodligen mindre än vad jag gav för den, just eftersom folk vet om att en ny är på väg. Därför skulle det kosta minst någon tusenlapp i mellanskillnad mot den nya. 350 dollar är riktpriset och det är väl numera ganska exakt vad jag betalade.
Neo-Geo X har en sexig box

Jag frågar mig fortfarande hur vettig den är i längden, men vett och sans kommer liksom på andra plats när man ser förpackningen.
Dockningsstationen till Neo-Geo X är utformad som originalkonsolen fast mindre. Men det är inte en kontakt i den vanliga kassettluckan, utan istället öppnar man hela alltet som en portfölj och sätter in den bärbara delen där. Inte helt optimalt och ser rätt plastigt ut. Men sen kan man spela spelen direkt på tv:n, och stickan är tydligen USB-gjord så även andra stickor borde fungera för spelare två.
Så nära men ändå så fjärran

Idag anlände det, Bubble Bobble i arkadversion. Spelet jag har väntat på, spelet som var en av de stora anledningarna till att jag köpte arkadkabinettet till att börja med. Jag kopplar in, och tror ni att det fungerar? Nä, så klart inte.
Så nu väntar en himla massa felsökning, troligen en del omlödning av kablar, och annat strul. När jag bara vill spela lite…
Efter lite närmare efterforskningar verkar det vara två fel, dels att bilden är nästan svart och att spelet inte får in -5V via rätt kontakt vilket gör att inte ljudet fungerar. Det första verkar bero på att Video GND-anslutningen inte är korrekt (g)jord på min kontakt, det andra kan bero på att mitt nätaggregat inte vill skicka ut -5V av någon anledning. Så nu måste jag hitta något sätt att testkoppla videokabeln och dessutom hitta ett sätt att mata rätt spänning från annat håll. Fungerar det sedan, då kan jag börja fundera på att löda ihop adaptern permanent, på rätt sätt den här gången. Jag kan dock glädja mig med att det inte är jag som har gjort fel, den är helt enkelt lite korkat kopplad.
Kära Posten!
Idag väntade jag en leverans av ett hett efterlängtat paket. Det skickades, som så många andra utländska paket som jag gärna vill ha snabbt, med företagspaket. Notera att jag inte är ett företag och därför inte är hemma om dagarna, men vill man ha paket snabbare än ”nästa sekel, någon gång” är det alltid närmast obligatoriskt att välja företagspaket ändå.
Det som sedan händer när paketet anländer i Sverige verkar vara lite godtyckligt. En del leveranser landar snällt direkt på den lokala utlämningsplatsen, som är sju minuter till fots eller två minuter med buss från där jag bor. Det är helt godtagbart. En del paket, oftast de mest intressanta, körs däremot ut. Denna service innebär alltid en försening på minst en dag, eftersom jag inte är hemma. Och inte kan det sedan levereras till utlämningsstället, nej, tydligen måste det köras tillbaka till poståkeriet, lastas om, och sedan skickas till utlämningsstället nästa dag. Ett roligare alternativ kan vara att helt enkelt köra det till Företagscenter, men nu har det närmare av dessa stängt ner så om det händer igen vill jag inte fundera på hur långt jag behöver åka.
Dagens namn: Ragnar, Ragna
Det finns faktiskt en Ragnar i spelvärlden, nämligen Ragnar Bloodaxe i Mace: The Dark Age, som härrör från en tid då alla medelmåttiga fightingspel av rang skulle ha en viking.
Man kan tycka att Ragna vore ännu ovanligare, men tack vare Ragna the Blood Edge, huvudpersonen i Blazblue, har det namnet en betydligt mer framstående representant.
Vilket osökt får mig att fundera på om det bara är slump att namnen är nästan identiska…
Den bärbara filmformatsfloppen
Så här i efterhand är det svårt att kalla Playstation Portable en flopp, även om den bara sålde hälften så mycket som Nintendo DS. För hälften av 150 miljoner är inte kattskit. Fortfarande, sju år efter premiären, får formatet nya titlar och det var lite pinsamt (för Vitan) att det var praktiskt taget lika många PSP-titlar som Vita-spel som visades upp på Tokyo Game Show.
Men en aspekt av PSP:n blev aldrig någon riktig framgång: filmformatet UMD Video. Sony tänkte utnyttja de rymliga UMD-skivorna med att släppa filmer till bärbart format, och till en början hade de ett väldigt starkt stöd. Ja, det går knappast att klaga på utbudet, för enligt Wikipedia släpptes det hundratals filmer och tv-serier bara i USA, men även England hade ett stabilt stöd. I Sverige var det lite hackigare men nog gick det att hitta filmer rätt enkelt här också.
Stad i plast

Jag håller mig fortfarande från att börja köpa Lego Creator-seten, inte minst för att alla insatta påpekar att man aldrig kan nöja sig med bara en. Och jag har varken tid, pengar eller utrymme för att bygga mig en liten stad i Lego-format. Fast nog blir jag sugen.
Det där är visserligen en utställning och med massvis av specialbyggda byggnader, men faktum är att åtminstone några av husen är sånt som går att springa och köpa när som helst. Åtminstone det bruna stadshuset med ett torn och brandkåren till höger om hotellet vet jag finns att köpa. De här seten är förstås ljusår bortom traditionellt stadslego, som oftast verkade bestå av så många pelare och öppna väggar som möjligt. Och så kostar de därefter, med riktpris på 1500 kronor och uppåt.
300 toppspel #62: Mega Man 2

Mega Man 2
Format NES
Utvecklare Capcom
År 1990
Mega Man var ett lysande spel på många sätt och framför allt skapade det en stadig grund med en perfekt spelkänsla. Men Capcom är ökända för att alltid göra saker bättre i spel två, och Mega Man 2 var det första och kanske bästa exemplet på det. Många oväsentliga idéer som poängsystem och brist på lösenord eller sparfunktioner plockades bort, medan standarden för hela serien med åtta bossar och sedan Wily-banor etablerades. Men det som gör Mega Man 2 till det bästa i serien och ett av de allra bästa spelen någonsin är faktiskt att det är relativt enkelt. Det har fortfarande sin beskärda del av oväntad, bråd död, men i gengäld finns det ultimata vapnet mot allt, Metal Blade. Det är lite ironiskt att det var ett vapen som tog bort Mega Mans grundläggande begränsningar som gjorde spelet så bra. Förutom att Mega Man 2 är så väldesignat att det fortfarande känns grafiskt fräscht har det också ett av tidernas bästa spelsoundtrack, där varenda ljudslinga är en etablerad klassiker.
Perfektion i skala 1/25
Jag nämnde tidigare att Jarrod på TFW2005 höll på med en egen Masterpiece-version av Prowl. Definitionen av Masterpiece Transformers är ju generellt att de är extremt detaljerade och trogna originaldesignen både som fordon och robot. Hasbro/Takara tillverkar ju såna här men det hindrar inte fans från att bygga egna varianter. Ofta är begreppet ”Masterpiece” väldigt utslitet och kan beteckna nästan vilken figur som helst som är hyfsat välmålad och hyfsat stor. Men här kan vi snacka om att den uppfyller kraven med råge.
Josef Fares och Starbreezes nya spel
Det har ryktats länge om att Josef Fares (Jalla! Jalla!, Kopps) skulle göra ett spel. Nu har det utannonserats och för utvecklingen står Starbreeze. Brothers: A Tale of Two Sons blir ett nerladdningsbart äventyrsspel med drag av både Papo & Yo, Ico och det lika svenska Krater. Nästa vår ska det släppas till PSN och Xbox Live och det lär bli något att se fram emot.
