40 år av kampsport

1 svar

Igår firade Östersund Budokai fyrtio år som förening. En av grundarna var Michael Söderkvist som tidigt började med karate och tillsammans med några kompisar bildade en förening, som några år senare skulle slå sig ihop med andra stilar som jujutsu och judo (judo försvann senare från sortimentet men istället tillkom aikido och mina stilar, jodo och iaido). Dagen inleddes i dojon i Valla där det bjöds på demonstrationer av de olika stilarna, själv kunde jag tyvärr inte närvara. Men vid 17 sammanstrålade allihop på Wargentin-skolan för middag och festligheter. ... Läs hela texten

Soul Calibur till Iphone

Lämna ett svar

Kom just tillbaka efter en härlig kväll med jodogänget och tänkte bara kommentera en nyhet. Soul Calibur, det första alltså, släpps nästa vecka till Iphone. Jag vet inte om jag är särskilt uppjagad. Det där med stora feta handkontroller klistrade över skärmen känns som ett recept för ångest, efter att ha lidit mig genom Street Fighter IV ett tag. Däremot hoppas jag på en Android-version. Då skulle helt plötsligt en Xperia Play få sin killer app och då kan det nog tänkas bli en ny telefon i min framtid… ... Läs hela texten

300 toppspel #41: Star Wing

Lämna ett svar

Star Wing
Format Super Nintendo
Utvecklare Nintendo
År 1993

Jag var förstås intresserad av Super Nintendo redan från start, men suget blev inte så där riktigt brutalt förrän 1993. Då släpptes Star Wing (eller Star Fox, men det namnet kommer aldrig att kännas lika nostalgiskt för mig), och helt plötsligt var den grå burken det coolaste man kunde äga. I brist på en egen maskin besökte jag kompisar så ofta det gick, och jag tror att jag rentav hyrde det några gånger. Trots att det renderades i ett pyttefönster i möjligen 15 fps var det intensivt, vackert och hade alldeles perfekt utmaning. Det var klurigt men inte omöjligt, och dessutom på typiskt Nintendo-vis fullpackat med hemligheter. Fortfarande händer det att jag dammar av den gamla SNES:en (som jag numera äger) och drar fram den slitna kassetten, för att spela ett av Nintendos bästa spel genom tiderna. Jag tar oftast den där genvägen genom det svarta hålet, för Corneria och båda Venom-banorna är ju trots allt bäst. Sen spränger jag Andross i småbitar och lyssnar igen på de bisarra rösterna och den minst sagt episka musiken. ... Läs hela texten

Harmony of Pinsam Klantighet

Lämna ett svar

Jag fortsatte med Harmony of Despair ikväll. Utan något egentligt mål mer än att hålla mig till Hard Mode och försöka köra lite högre nivåer. Men det gick… sådär. Det är lite jobbigt att det blir en så enorm klasskillnad mellan de som har Winged Boots… och de som inte har. Det är liksom, ”vi ses!” och så står man plötsligt ensam utanför Draculas slott, och får harva sig fram genom fienderna de har hoppat förbi, beväpnad med en futtig pinne eller två. ... Läs hela texten

42 miljoner balansbrädor i garderoben

Lämna ett svar

Jag skäms. Jag föll för hypen. Någon gång där trodde jag, nästan uppriktigt, att Wii Balance Board och Wii Fit skulle bli en väg till ett bättre liv. Ska jag vara riktigt noggrann så var det nog över sommaren när jodon hade paus, och jag behövde något annat att testa. Så jag sprang iväg och blåste 1000 kronor på en vit våg och ett minst sagt simpelt spel. Och jag var inte ensam. Ett tag var det nästan omöjligt att få tag på brädan till att börja med. Jag fick anstränga mig. För att kunna anstränga mig. Det är lite zen. ... Läs hela texten

300 toppspel #40: Jojo’s Bizarre Adventure

Lämna ett svar

Jojo’s Bizarre Adventure
Format Dreamcast/Playstation
Utvecklare Capcom
År 1999

ORA ORA ORA ORA ORA! THE WORLD! Capcom var knappast främmande till övermäktiga varelser som möts i fightingspel efter Marvel- och Darkstalkers-spelen, men Jojo’s Bizarre Adventure blandade in rejäla portioner av en tämligen skruvad manga för att göra det hela ännu lite mer extremt. Jo, Jojo tillhör den lilla skaran riktigt lyckade licenstitlar, särskilt inom fightinggenren där spel som Dungeons & Dragons: Iron & Blood och Star Wars: Masters of Teräs Käsi fått mig att gråta blod. Det spektakulära gänget kämpar blev ännu mer färgstarkt genom att använda Stands, psykiska fenomen som tog form som antingen en separat krigare eller ett vapen. Det gjorde också spelet vansinnigt varierat. Själv fastnade jag för Mariah, en ganska obskyr fiende från serien som fick en större roll i spelet till stor del eftersom det annars lider nästan total brist på östrogen (Jojo är i övrigt nästan homoerotiskt manligt, som en sorts parodi på västerländska superhjälteserier). Hennes irriterande skratt och magnetiska knivar har gett mig många timmar underhållning. ... Läs hela texten

Halvgalet, helkul, Harmony

Lämna ett svar

Jag har börjat spela Castlevania: Harmony of Despair igen, efter att en kompis ville testa det i co-op på samma konsol, så jag köpte det till Playstation 3. Lite irriterande att behöva köpa om banor och musik, men det var i alla fall på rea. Och det är lika kul som jag minns det, förutom enstaka bossar som känns oöverkomliga om man är ensam och med fel vapen. Men lyckligtvis är online fortfarande rätt aktivt med många spelare som kan hjälpa till. Efter några felstarter lyckades jag hitta en svensk spelare som drog mig genom hela spelet. ... Läs hela texten

Men, alltså… Caspian var en höjdare

1 svar

C.S. Lewis böcker om landet Narnia var några av mina favoriter när jag var liten, ungefär i samma veva som Den Oändliga Historien så troligen när jag var nio eller så. Därför såg jag filmversionen av Häxan och Lejonet direkt när den släpptes på bio. Men jag var inte direkt överväldigad. Bra effekter och mycket fantasyös, men handlingen är fortfarande rätt menlös. Därför dröjde jag med att se de två uppföljarna.

Men nu inser jag varför jag inte gillade Häxan: för att jag egentligen inte gillade boken heller. Caspian, prins av Narnia var en bättre bok och också en bättre film. Det var mindre onödig tid spenderad på introduktioner och framför allt har alla fördelen av att inte vara skitstövlar. Lucy är inte längre en jobbig unge och Edmund är inte längre ett litet arsel. Syskonen Pevensie kommer ju tillbaka till Narnia som hjältar och även om de blev unga igen när de återvände till vår värld märks det att de redan har levt ett liv här. Jag gillade överhuvudtaget hur tydligt det blev, att de verkligen uppförde sig som vuxna i barnkroppar. ... Läs hela texten

27-årig extas: Shockwave har landat

Lämna ett svar

Äntligen är den här, en av de sista Transformers från originalserien som jag verkligen har suktat över. Shockwave är både en magnifik leksak och en klassisk karaktär, särskilt för oss som läste serietidningen. Där var Shockwave i praktiken ledare för Decepticons betydligt längre än Megatron. Och varför skulle han inte leda? Till skillnad från Megatron som, åtminstone då, var en typisk serieskurk med dåligt humör och oändliga misslyckanden under bältet var Shockwave, kall, beräknande och kompetent. ... Läs hela texten

Den borttappade svärdsmannen

1 svar

Jag köpte The Lost Bladesman på bluray, praktiskt taget enbart av en anledning. Filmen handlar om Guan Yu, den närmast mytologiska krigaren från Romance of the Three Kingdoms som levde runt år 200. Förutom att han är min favorit i Dynasty Warriors-spelen är han också deifierad i Kina. Vi snackar stor nog att min morbror kunde hitta två statyetter av honom i en godtycklig butik i Kina. Stor nog att få en alldeles egen film med Donnie Yen i huvudrollen.

Det finns många legender kring hans liv men The Lost Bladesman fokuserar på en tidig historia. Innan Liu Bei etablerade sig med sina svurna bröder som kungariket Shu vandrande han länge runt och bistod andra krigsherrar. Vid ett tillfälle skiljdes Guan Yu från sina bröder Liu Bei och Zhang Fei, och tvingades söka fristad hos Cao Cao. Under det kriget gjorde han många stordåd, men glömde aldrig sin bror, trots eviga löften och lockelser från Cao Cao. Till slut fick Guan Yu veta vart hans bror befann sig, och gav sig iväg på resa tillsammans med broderns hustrur. På vägen besegrade han alla som försökte stoppa honom, trots att Cao Cao låtit honom gå. Den här historien är så känd att det till och med finns banor i några av Dynasty Warriors-spelen om just den sekvensen. ... Läs hela texten