Jag sov genom föreställningen som visades på okristliga tider (eller kanske ytterst kristliga tider egentligen), och fick sedan ägna den tidiga morgonen åt att läsa ikapp. Inte helt oväntat vann Clair Obscur: Expedition 33 nästan allt som det nominerades för. Min lista kommer någon gång efter nyår. Annars var det lite anmärkningsvärt att Fatal Fury: City of the Wolves vann för bästa fightingspel, men samtidigt hade inget annat större fightingspel släppts under året och även om REVO World Stage är cirka femton gånger bättre så är det knappast rimligt att räkna det som ett nytt spel. I så fall skulle typ även Elena i Street Fighter 6 vara bättre än hela Fatal Fury.
Dripp dropp, Lego
Lego är ett ganska hyvens företag, eller hur? Eller kanske mer något med ”hygge”. Familjeföretag, barnvänligt, nostalgi. Bra grejer, som jag har varit ett intensivt fan av i tretton år så till den grad att jag har ett rum fullt och ändå har grejer som dräller ut i vardagsrummet. Men på sistone har jag börjat uppmärksamma mer och mer saker med Lego som gör mig irriterad. Inte så att det handlar om någon omedelbar bojkott, men såna saker som gör att det blir svårare och svårare att känna sig riktigt engagerad i sitt fan-skap.
Neva är inget vidare
Jag gillade Gris för ett antal år sedan, ett väldigt stilistiskt elegant sidscrollande plattformsäventyr med lite art nouveau-känsla. Jag minns knappt något av det, men coolt var det. När uppföljaren Neva utannonserades rullade jag ögonen lite åt de uppenbara Ghibli-parallellerna, och något annat kom i vägen när det släpptes. Men nu var det på rea och jag var sugen på något kort och koncist.
Men efter bara cirka en timme Neva känner jag mig redan klar med det. Det gör verkligen allt fel. Till att börja med är Ghibli-parallellerna inte bara paralleller, det är ren och skär stöld. Flicka lever tillsammans med gigantiska vargar och slåss med ett kortsvärd precis som det som Ashitaka har i Princess Mononoke. Strax därefter springer jag genom skogen och passerar… en gigantisk hjort med märkliga horn. Oc sedan passerar jag en hord gigantiska vildsvin. Alltså. De hade kunnat slänga in några gigantiska kaniner bara för att bevisa att de var kapabla till NÅGON originell idé.
Turrican och mer Taito kommer till Evercade
Jag har precis beställt några av den senaste (försenade) laddningen Evercade-kassetter när två nya har utannonserats. The Turrican Collection är en oväntat men välkommet komplett samling som innehåller alla relevanta versioner av spelen: Turrican 1-3 till Amiga, Mega Turrican (egentligen nästan samma spel som Turrican 3), och Super Turrican 1-2. Mega Turrican och Super Turrican har också Director’s Cut-versioner och Score Attack-versioner, som fungerar som separata titlar men egentligen bara är varianter. Hur som helst är det trevligt att få allt i samma, då de delades upp i olika paket när de såldes på konsoler nyligen. Men just därför är det också aningen överflödigt. Turrican 1-3 kommer ju också i The A1200, så det börjar bli överdos av Turrican.
Playstation 2 fyller 25
Ja, tiden fortsätter att gå och jubiléerna passerar ett efter ett. Idag är det tjugofem år sedan Playstation 2 släpptes i Sverige. Till tjugoårsjubiléet (av den japanska premiären) skrev jag om de trettio bästa spelen, och det har inte släppts särskilt många fler spel till formatet sedan dess så den listan gäller fortfarande.
Grattis på tjugoårsdagen, Playstation 2
Playstation 2 var den andra konsolen (efter Dreamcast) där jag köpte den vid premiären, men det var betydligt svårare. Hypen för Playstation 2 var total och jag hade inte riktigt kommit på det där med förbokning än. Kanske var jag inte riktigt såld ändå, för premiärspelen var inte helt spektakulära. På papperet var det en hel del höjdare med spel som Tekken Tag Tournament, Dead or Alive 2, Street Fighter EX3, Ridge Racer och en hel drös med From Software-titlar som ingen brydde sig om då. Men det visade sig snart att PAL-konverteringarna var kategoriskt usla. Så jag tvekade ett tag, och lite för länge.
Transformers Studio Series 86 Perceptor, Ratbat och Ramhorn
Nyligen släppte Hasbro en ny version av Perceptor, baserad på hans design från tv-serien och filmen från 1986. Larvigt. Jag har redan en fullt tillräcklig tolkning av Perceptor, någon måtta får det vara. Men nu har de släppt en ny variant som också har en nyversion av Ratbat. Jaså, då är det en helt annan sak…
Perceptor och Ratbat har förstås absolut inte ett skvatt gemensamt, förutom att Perceptor var med i en scen i filmen där Soundwave attackerar och Ratbat är en av hans kassetter. Fast där är det ju Blaster som slår tillbaka med sina egna kassetter, inklusive Ramhorn, så varför detta paket?
Valve gör storkliv in i konsolvärlden
Idag utannonserade Valve hela tre nya hårdvaror som i teorin kan vända upp och ner på konsolvärlden. De hade redan Steam Deck som var ett alternativ till Switch-familjen med portabel spelbarhet av en stor del av ditt Steam-bibliotek (förutsatt att du inte sitter långt från ett eluttag).
Nu kommer Steam Machine, som är en minikonsol i väldigt smidigt format, cirka 16 centimeter i kubik. Den ska vara jämförbar med en Playstation 5 i prestanda och kommer alltså att kunna köra det mesta som finns ute just nu, även om den lär få kämpa med en del tyngre spel. Den är också, precis som Steam Deck, en Linux-maskin som kan köra övrig programvara.
Transformers Henkei Jetfire håller än
Det ligger i sakens natur med Transformers att nya versioner generellt är bättre än gamla, eftersom Hasbro hela tiden utvecklar sina tekniker och designval. Därför tenderar jag att ersätta gamla figurer med tiden, och jag har knappt kvar några alls från de första åren då jag samlade igen i mitten av 2000-talet.
En av dem som faktiskt hänger med än är Jetfire från Henkei-serien. Henkei var Takaras version av Transformers Classics, på den tiden då den japanska grenen gjorde sina egna figurer med egen dekor. Jag hade redan Jetfire från Classics, men använde den figuren i ett hobbyprojekt och behövde en ny. Henkei-utgåvan från 2008 var ännu snyggare, och har hängt med sedan dess.
Nendoroid Suikoden Hero I (Tir McDohl)
Jag har generellt inte gett mig in i Nendoroid-samlandet. Nendoroid är något av Japans motsvarighet till Funko Pops på så sätt att i princip alla karaktärer som någonsin existerar får en Nendoroid-version. Skillnaden är att Nendoroids generellt inte ser ut som själlösa monster direkt från helvetet, utan bara vanliga superdeformerade tolkningar av animefigurer.
Jag köpte faktiskt tidigare en poserbar Nendoroid för mitt ritande, men det här är min första riktiga karaktär. I samband med nysatsningen på Suikoden släpptes även ”Hero I” som, än så länge, inofficiellt har namnet Tir McDohl. Jag visste inte riktigt vad jag hade väntat mig, men det är en figur med fler möjligheter än jag hade trott.
Virtua Fighter 5 World Stage är utmärkt, men…
World Stage är äntligen här. Givetvis började jag med att testa det nya läget som är lite som gamla Quest Mode i Virtua Fighter 4 Evolution men mer begränsat. Istället för specifika matcher där specifika priser står på spel så är det en lista föremål som man låser upp allt eftersom, utifrån generella utmaningar. Dessutom är alla föremålen bara delar av varje karaktärs ”nya” E-kostym, som fanns i tidigare versioner men inte hade portats till Ultimate Showdown eller REVO förrän nu. Nåväl, det är kul att nöta sig igenom och datorn börjar redan ha intressanta hyss för sig så att motståndarna känns varierade.